Mia skriver klokt om överträning och säger bland annat att det är inte den som tränar hårdast och mest som blir bäst, utan den som faktiskt tränar smartast och balanserat! Det hänger så väl ihop med min för mig nykläckta insikt att ju mer man tränar desto viktigare blir det att träna varierat. Men det är ändå Rogers kommentar till Mias inlägg som fastnar på riktigt. Så förnuftigt att jag snor det rakt av från Roger:
Bra skrivet – undrar om det inte hänger ihop lite med att träningen ger så starka (endorfin?)kickar också.
Många blir nog helt enkelt beroende och får, som vid alla beroenden, svårt att kontrollera sina tankar och beteenden innan gränsen för förmågan, fysiskt eller psykiskt, passeras.
Jag tror att man ska ta t.ex. skuldkänslor för att man tvingas prioritera bort eller planera om sin träning som allvarliga varningssignaler. Likaså om träningen tränger undan mycket annat viktigt och roligt i tillvaron.
Träning kan ju ta väldigt mycket tid i tillvaron, inte bara själva träningen utan också allt (visserligen roligt men ändå tidsödande) tänkande, läsande, shoppande etc som så lätt kommer med på köpet när man hittar ett nytt intresse.
Jag tror helt enkelt att det är rätt lätt att i grunden sunda träningsvanor förvandlas till ett nästan tvångsmässigt beteende. Och det riskerar att bryta ned socialt och psykiskt långt innan det märks fysiskt i form av överträning, kanske?
Se upp för varningssignalerna helt enkelt och tänk på att fysik och psyke hänger ihop, mer än vi kanske alltid har förmåga att förstå.
Jäkla förnuftig kille det där… lättare i teorin än i praktiken, det där.
Gillar Mias kommentar ovan, tränar man samvetet lyckas man kanske till slut välja rätt saker att ha dåligt samvete för?
Det handlar mycket om att träna det dåliga samvetet.
Träning bryter ner och återhämtning bygger upp. Det är lätt att glömma det ibland. Jag lägger alltid in en lugnare återhämtningsvecka var fjärde vecka och vilar alltid på måndagar och det har fungerat bra för mig. Sen brukar jag ha två pauser mellan löpar- och skidsäsong där jag tränar väldigt fritt och jag lite som jag känner. Det viktiga är att man behåller lusten och det är som sagt viktigt att träningen inte leder till överträning. Några förvarningar är att man lätt blir sjuk, skadad och har förhöjd puls på morgonen. På det sociala planet kan det vara lite svårare att förstå när man tränar för mycket och omgivningen blir lidande.
Jag försöker tänka att jag ska träna eller röra mig på ett eller annat sätt (utanför jobbet) 3-4 ggr i veckan. Det är jag nöjd med. Och då kan det vara allt från ett pass i gymmet till en promenad eller ett svettigt spinningpass.
Har haft den känslan förr att jag får dåligt samvete om jag inte tränar. Men nu tänker jag att jag ju faktiskt rör mig otroligt mycket i vardagen så missar jag ett pass gör det faktiskt ingenting! Jag är hälsosam ändå!
Wow – känns som att nästan varje träningsbloggare närmar sig överträning då. Men jag håller med om det du/Roger skriver. Jag inser bara att det är en sån väldigt fin linje mellan lagom och för mycket. Precis som ni säger tror jag endorfinerna kan vara ett av ”problemen”. Precis som att de som går in i väggen på jobbet sällan ogillar sina arbeten utan tvärt om älskar det. Då tror man att det är lugnt men det är ofta tvärt om.
Många verkar titta på elitidrottare och hur mycket träning de ”klarar av”. Men 1) Att träna är deras jobb. De jobbar inte med ngt annat minst 40 timmar i veckan. Också. 2) De tränar inte för att leva sunt och hälsosamt, återigen det är ett jobb och de går i pension sådär kring 30.