Jag tränar för att få uppleva. Att inte kunna träna är som att rycka bort några upplevelser ur livet, om man ska vara lite drastisk.
Igår Facebookade jag att jag skulle göra vad jag vill ett tag. Vanligtvis skulle ”göra vad jag vill” innebära träning. Inte kravfylld träning. Det låter varken särskilt roligt eller upplevelserikt. Men härlig träning. Lustfylld träning.
Istället för att tänka ”nu har jag ledigt och jag kan göra vad jag vill och då väljer jag att träna” så brukar jag hoppa över vad jag vill-steget eftersom det känns så självklart och och tanken går i ordningen ”nu har jag ledigt och jag väljer att träna”.
Nu när jag plockat bort några komponenter träning kommer plötsligt ”göra vad jag vill” in i tankebanan igen. Sedan tar det stopp. Och det är just det som är grejen. Vad vill jag göra? Vad hittar jag för andra sätt att uppleva på, när träningen inte finns?
”Göra vad jag vill”-tanken är inte ångestfylld eller jobbig, men den är ovan. Jag vill göra livsnjutarvänliga val och ska öva mig i uppgiften att bara vara. Sådant jag upplever att Helena är bra på och ett av skälen till varför jag alltid läser hennes blogg.
Imorse, efter yogan, gick jag några meter extra till mysiga Albert & Jack´s för att köpa min frukost. Jag styrde stegen dit i samband med att jag tänkte ”om jag fick välja vilket frukostställe som helst var skulle jag gå då”. Vanligtvis kör jag på första bästa. Inte alls särskilt livsnjutarvänligt och inte alls särskilt ”göra vad jag vill”-aktigt.
