Träningsglädje

Vad vore väl vardagen utan en utmaning? Just det – tråkigt. Så nu har jag en på G. Den börjar i morgon och ja, några av er kanske går i taket. Själv går jag in i det med ett öppet sinne och ser fram emot att känna på. Känna på hur det är att leva lite Biggest Loser light. Den svenska versionen övergav jag efter 2 avsnitt men jag gillar den amerikanska och australiensiska. Nu kommer min egen – version 2.0 (ni som hängt med ett tag minns när jag och KarinTri körde ”Biggest Loser” en hel vår 2009…).

Planen är enkel. Jag ska göra av med fler kalorier än jag stoppar i mig – den klassiska viktminskningsekvationen. Utmaningen ligger i att kaloriförbrukningen från att bara finnas till inte räknas med alls. Rent krasst betyder det ungefär 3 timmars rörelse i träningskläder per dag. Det borde ju inte vara så svårt egentligen – jag lyckad ju faktiskt sitta still typ 8 timmar av dygnets vakna tid. 3 timmars rörelse skulle kunna fördelas på 1 timmas powerwalk på morgonen och så 1 träningstimme på kvällen och lite mer powerwalkande till och från gymmet. Svårigheten ligger i att göra det under en längre tid (planen är att köra i 2 veckor). Så därför kommer jag att få 1 dag vila per vecka också…

Med mig på vägen har jag bland annat Thea. Hon är en inspirerande kämpe som har lyckats grymt bra med sin viktminskning.

(Ja, jag är mycket medveten om att detta kan uppfattas som ett ”stört” beteende – men det gäller alla viktminskningsbeteenden egentligen. Skillnaden ligger i om personen är normalviktig eller inte. Och det är ju inte jag. Min personliga målvikt ligger 10 kilo bort. Jag känner ingen ångest eller tvång inför vare sig träning eller mat så det ligger inget ohälsosamt bakom den här utmaningen.)

Jag är helt slut. Jag körde 2 45-minuterspass på gymmet och ville helst ha skjuts de 5 minutrarna det tar att gå hem. Nu önskar jag att någon annan kunde duscha åt mig. Det är helt klart det jobbigaste med att träna.

Jag började med 45 minuter easy line. En bit kaka kan man ju tycka. Om man inte räknar med att man faktiskt tränar helt utifrån sina egna förutsättningar. Om tanten bredvid går upp och ner på brädan i snigelfart så kan du eller jag hoppa eller springa som en tok. Det är upp till oss. När sista låten körde igång – gamla klassikern ”Stay” så var det bara att vansinnesköra på stepbrädan och när jag kollade av klockan så hade jag snittat passet på 80% av max. En gigantisk bit kaka med andra ord.

Och så var det spinningen då. Jag var trött redan från första tramptaget men det var bara att bita i – klassen idag var riktigt brutal. Mycket stående blandat med utmanade sittande – helt utan vila. Fantastiskt roligt om man känner sig stark och har kräm i benen. Otroligt slitsamt om man är trött. Men den där tröttheten är inte att lita på faktiskt – bra musik kan bota det mesta och övergången från att känna sig död till att känna sig starkast av alla är blixtsnabb. Man ska aldrig ge upp!

T-shirt: Etirel. Tights: Casall. Kompressionsstrumpor: GoCoCo. Skor: Shimano,

Det är på det här torksträcket det händer. Ingenting men ändå massor. Eller ja, i alla fall lite. Träningskläder som torkar för att kunna följa med på nya pass. Om och om igen. Det är som med maten. Det tar aldrig slut. Kläderna måste alltid tvättas. Jättetråkigt nödvändigt ont som det aldrig finns någon riktigt bra plats för. Samtidigt finns det knappt något bättre än nytvättade kläder. Det skulle vara den där färgsprakande hösten jag nyss hyllat då.