Träningsglädje

Jag gick in på Into the wild och dog en smula. Jag. Vill. Ha!

När jag kom hem från min 80 minuter långa morgonpowerwalk imorse var jag helt slut på energi. Det kändes inte i huvudet – men i kroppen. Det var samma känsla som jag upplevde mitt under min mastodontcykelvecka. Jagbehövdefåimignåtsnabbt! Så jag drack ett glas mjölk. Världens bästa quickfix!

Och det går inte att förneka – jag är glad för mina frukostar. Jag vet det inte säkert – men kanske är det frukostarna som gör att jag orkar träna så pass mycket som jag ändå gör just nu. Frukosten gör det förmodligen mycket enklare att vara disciplinerad under resten av dygnet.

Efter frukosten var jag fit for fight igen. Jag gick till jobbet lite långsammare än vanligt men annars var jag pigg i sinnet!

Jag drack en chokladdryck till lunch. Den smakade Oboy och får därmed högt smakbetyg! 4 timmar senare var jag hungrig igen och då var det nästan dags att lämna jobbet så jag åt en mintchokladbar vilket också är en storfavorit. Lagom söt och med fräsch mintsmak.

När jag kom hem från träningen strax efter klockan 20.30 drack jag en till chokladdryck – och så var den här dagens matintag avklarat… och just nu, klockan 22.30, känner jag mig bara lite hungrig. Så jag dricker te istället!

Jag har funderat mycket på vad det är för mental skillnad mellan att äta bars och shakes jämfört med mat i små storlekar. Igår serverades den klassiska rätten makaroner och köttbullar där jag bor. Och visst, jag hade kunnat äta 3 köttbullar och 1 dl makaroner och gå ner i vikt på det – men det hade varit så lätt att tappa disciplinen och bara ta 1 köttbulle till. Och en till. Och en till. Men med barerna och shakesen är det som om jag inte ens uppmärksammar att det serveras mat runtomkring mig – som om maten är ett språk jag inte pratar.

Smalspegel i hissen.

Om du är uppmärksam så kan du märka hur det händer något magiskt med kroppen när du går in i en gruppträningssal. Den låga energin stannar kvar i omklädningsrummet och det som följer med dig in är förväntan och spänning.

Det var som om jag laddat med mat hela dagen inför kvällens pass. Tre dagar på 1200 kalorier och mer än 400 träningsminutrar (allt promenerande inkluderat) kändes inte alls i benen när jag körde 75 minuter spinning för Jessica på WorldClass Nybroplan med Nilla vid min sida. Tröttheten kom först efteråt. Men då och där tillsammans med musiken, en instruktör som förmedlar alla de rätta känslorna och en radda med gruppträningskamrater – så hörs inte tröttheten. Den knackar för döva öron!

Vi körde 3 block med 3 intervaller vardera. Under första blocket skulle vi kontrollera intervallerna till 75% av max. Under andra blocket skulle vi öka på intensiteten till 80%. Och under tredje blocket skulle vi dundra på runt mjölksyratröskeln.

Jag undrade hur jag skulle orka men det var inga problem. Både ben och hjärta var med mig! Jag känner mig nästan odödlig. Med betoning på nästan: jag har blåsor under fotsulan av allt promenerande så det bränner under fötterna när jag går. Och så hade jag inte alltför pigga ben när vi promenerade hem från Stureplan. Men på en spinningcykel är jag fan odödlig!