Träningsglädje

Jag är förlorad igen. Uppslukad. Exhalterad. Jag har tappat bort mig på Nike ID och jag kommer inte därifrån. Vill inte därifrån. Vet ni hur kul det är att välja färger till sina favoritskor? Eller att kombinera och matcha nyanser på en snygg väska? Eller leka lite bland t-shirts? Well, be warned! Det är hur kul som helst!

Jag har designat skor på Nike ID 2 gånger tidigare och har varit störtnöjd. Jag har blivit bortskämd. Att köpa skor i standardutförande känns lite, tja, tråkigt. En Asicsdojja med vanlig grå mesh går fetbort mot dessa färgsprakande skönheter.

Men jag har inte köpt något än. Jag ska! När jag gjort någonting bra. Färgsprakande skor och väskor får bli min morot. Guilt free shopping när den är som bäst!

Jag började leka bland skorna. Det var bara en modell jag var intresserad av och det var Nike Free. Den skönaste dojja jag någonsin satt mina fötter i. Inte bara för löpning, men främst att gå i. Mina tidigare Nike Free tog mig runt NY utan minsta skoskav eller fotont. Fantastiska!

Sedan hittade jag väskorna! Lekte bland färger och fina kontraster och klurade på en bra siffra och ord att sätta på pränt.

Och så var det tishorna. Sara knows. Så är det!

Grattis Grabben – du har vunnit alla ultralopp du ställt upp i. En är ju som bekant ingen gång – men 2 gånger måste väl ses som en vana?

Jag var lite orolig när klockan var runt 16.00. Då var han sjukt trött och gjorde inte många knop. Men vi kom på att det fanns GT-tabletter (Enervit tror jag att det är?)  i påsen så jag gav honom en halv sådan en gång i kvarten fram tills mål. Och när det var drygt en timme kvar så började han pinna på igen. När han väl sprang så höll han samma fina fart som alltid – och samma fina steg också. Men som sagt, han sprang ju inte hela tiden.

Hans egen race story kommer nog upp på bloggen inom en snar framtid. Sedan får vi väl se om han gör som han sa någonstans där efter halva loppet och sadlar om till 100-meterslöpare…

Ultralöpning är ingen populär publiksport direkt…

Precis som väderrapporten utlovade så öppnade sig himlen mot slutet. Grabben sprang så snabbt så han blev suddig!

Det går ju bra det här. Grabben har sprungit som en klocka på tartanbanan. Mer än 100 varv är avklarade. Varje varv har tagit nästan exakt 2 minuter. Jag sitter på läktaren och är imponerad. Jag skojar rätt ofta om att han inte tränar så mycket och det är något vi brukar kivas om. Men den här Grabben behöver sannerligen inte så jäkla mycket träning för att vara så bra han är idag. Grym talang, grymt pannben och tja, lagom träning.

Just ja. Han leder 6-timmarsklassen just nu. Han och resten av startfältet börjar dock se rätt så plågade ut…