Startskottet för 6-timmars gruppen gick för ett tag sedan. Precis då gick 24-timmarslöparna i mål och 48-timmarslöparna hade gjort halva tiden. Varv efter varv. Men inte åt samma håll såklart. Nej då, man byter varv var 6:e timme!
På läktaren är det lite kallt. Solen har gått i moln och molnen kan inte bestämma sig för om de ska vara vita eller grå. Trallvänlig musik spelar ur högtalarna och löparna springer runt runt. Vissa går det bra för. Andra går det mindre bra för. Ett ultralopp är som en berg och dalbana. Jag är väldigt sugen på att springa 24 timmar igen. Inte så mycket för målets skull, mer för resan!
Det finns en dam som jag ser på alla ultralopp jag varit på, oavsett om jag varit deltagare eller publik. Jag tror hon heter Boel. För bara några veckor sedan sprang hon 24 mil. Nu är hon här. Hon gör inte så mycket väsen av sig men hon är en järnlady och en jätteinspiration. Så vill jag också bli när jag blir mindre ung. Och så vill jag bli lika snygg som blogglösa Susanne med Brazilianhåret! Med sådana förebilder gör det inte så mycket att man hela tiden blir mindre ung.
Hmm. Känns som om detta inlägg spårade lite. Men det blir lätt så när man sitter still på en läktare i timtal. Nu ska jag spana på löpare igen.
En 48-timmarslöpare fortsätter sitt lopp medan gruppen med 6-timmarslöpare precis startar på bortre långsidan.
Det känns uppenbarligen bra efter 2 varv!
Jag underhåller mig!
