Träningsglädje

Vi har kört regntema i Halmstad det senaste halvdygnet. Det regnade som tusan inför Roxettes första konsert pÃ¥ hemmaplan pÃ¥ 16 Ã¥r men det höll uppe medan spelningen pÃ¥gick. Marie Fredriksson kom och gjorde oss sällskap pÃ¥ Salt (okej, nÃ¥gra bord bort) kvällen innan och hon sÃ¥g skör ut. Med tanke pÃ¥ hennes olyckliga sjukdomshistoria sÃ¥ var det en bra konsert som nÃ¥dde sin höjdpunkt i näst sista lÃ¥ten: Listen to your heart. Sedan kom den stora överraskningen: Gyllene Tider med crossfit-Micke Syd (tror vi i alla fall)! De avslutade sÃ¥ som sig bör – med När alla vännerna gÃ¥tt hem.

Regnet fortsatte under dagen sÃ¥ vi Ã¥kte till BÃ¥stad för säsongsista fikat pÃ¥ Coffe and the bakery. Det var vi och getingarna som festade pÃ¥ de sista sockerkornen. Det var varmt och kvalmigt och sÃ¥ regnade det och jag var rätt sÃ¥ nöjd med att inte dra ut cykeln idag. Vilket ocksÃ¥ betyder att det inte blir nÃ¥gra 50 mil. Det blir drygt 40 – för snart ska jag till gymmet och rulla in sluttampen.

Jag, Petra och en stulen modebloggpose

Jag har 10 mil kvar pÃ¥ min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning pÃ¥ 6 dagar sätter sina spÃ¥r vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat sÃ¥här mycket pÃ¥ sÃ¥dan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit pÃ¥ 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spÃ¥r: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit lÃ¥ngt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.

Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hÃ¥lla pÃ¥ lÃ¥ng tid (säg 3 timmar, vilket är lÃ¥ngt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändÃ¥ mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit lÃ¥ngpass pÃ¥ 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det pÃ¥minner mig om skidÃ¥kning.

När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)

När jag varit ute och cyklat sÃ¥ har maten varit sÃ¥ viktig att jag inte kunnat skära ner pÃ¥ kalorierna sÃ¥ som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svÃ¥rt att stÃ¥ emot. SÃ¥ den här veckan har  jag varit en vanlig person och fyllt pÃ¥ med energi tills kroppen varit nöjd. TillÃ¥tit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gÃ¥tt ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var sÃ¥ att jag velat ligga pÃ¥ kaloriunderskott.

I min fortsatta cykelträning mÃ¥ste jag pÃ¥ nÃ¥got sätt lära mig att vÃ¥ga vara hungrig och vÃ¥ga kroppen vara trött genom att ligga pÃ¥ minuskalorier. Och det kan ju lÃ¥ta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.

De sista dagarna har jag fyllt pÃ¥ med mat som gör själen glad. Ätit pÃ¥ Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng pÃ¥ SkÃ¥nskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svÃ¥rt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda pÃ¥ all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa pÃ¥ att göra. Jag höll pÃ¥ att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller sÃ¥ kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.

Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.

Ikväll springer Stockholmarna festen Midnattsloppet och jag är inte med. Planen var att jag skulle ha sprungit för team Nike tillsammans med Jessica och Åsa men min hälsena ville annat. Så nu sitter jag här med sluttampen av min cykelutmaning istället.

I garderoben ligger ett par sprillans nya sambainspirerade Nike Lunarglide 2+ som är uppföljaren till förra Lunargliden. Den nya modellen är mer slimmad än föregångaren och innehåller teknikerna fly wire (trådar av stark syntetfiber som hållet foten på plats) och dynamic support som består av en mjuk kärna i ett hårt skal i mellansulan som hjälper till att dämpa steget.

För att ha något att springa Midnattsloppet i gav mig Nike tillfället att designa mina egna Lunarglide 2+ och då blev resultatet såhär grönrödgult! I hemlighet är jag avis på Jessicas kanonkombo.

Jag har testat skon pÃ¥ foten och den är grymt skön – men inte optimal för mig som är kraftig supinerare pÃ¥ högerfoten. Det känns som om skon har ett rätt distinkt pronationsstöd – som säkert är hur bra som helst för pronationslöpare. Skon känns ocksÃ¥ rätt uppbyggd under hÃ¥lfoten och framförallt sÃ¥ är den uppbyggd under hälen sÃ¥ att foten liksom stÃ¥r i en nedförsbacke. Märklig känsla som jag inte upplevt förut och det hade därför varit sÃ¥ himla kul att ge sig ut och testkuta skorna… men min favoritsko fortsätter faktiskt att vara Nike Free! Min mamma har lagt beslag pÃ¥ dessa eftersom jag glömde att ta med dem frÃ¥n Stockholm sist jag var där. Vi fÃ¥r kanske slÃ¥ss om dem nu.