Träningsglädje

Vi har kört regntema i Halmstad det senaste halvdygnet. Det regnade som tusan inför Roxettes första konsert på hemmaplan på 16 år men det höll uppe medan spelningen pågick. Marie Fredriksson kom och gjorde oss sällskap på Salt (okej, några bord bort) kvällen innan och hon såg skör ut. Med tanke på hennes olyckliga sjukdomshistoria så var det en bra konsert som nådde sin höjdpunkt i näst sista låten: Listen to your heart. Sedan kom den stora överraskningen: Gyllene Tider med crossfit-Micke Syd (tror vi i alla fall)! De avslutade så som sig bör – med När alla vännerna gått hem.

Regnet fortsatte under dagen så vi åkte till Båstad för säsongsista fikat på Coffe and the bakery. Det var vi och getingarna som festade på de sista sockerkornen. Det var varmt och kvalmigt och så regnade det och jag var rätt så nöjd med att inte dra ut cykeln idag. Vilket också betyder att det inte blir några 50 mil. Det blir drygt 40 – för snart ska jag till gymmet och rulla in sluttampen.

Jag, Petra och en stulen modebloggpose

Jag har 10 mil kvar på min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning på 6 dagar sätter sina spår vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat såhär mycket på sådan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit på 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spår: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit långt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.

Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hålla på lång tid (säg 3 timmar, vilket är långt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändå mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit långpass på 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det påminner mig om skidåkning.

När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)

När jag varit ute och cyklat så har maten varit så viktig att jag inte kunnat skära ner på kalorierna så som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svårt att stå emot. Så den här veckan har  jag varit en vanlig person och fyllt på med energi tills kroppen varit nöjd. Tillåtit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gått ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var så att jag velat ligga på kaloriunderskott.

I min fortsatta cykelträning måste jag på något sätt lära mig att våga vara hungrig och våga kroppen vara trött genom att ligga på minuskalorier. Och det kan ju låta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.

De sista dagarna har jag fyllt på med mat som gör själen glad. Ätit på Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng på Skånskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svårt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda på all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa på att göra. Jag höll på att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller så kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.

Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.

Ikväll springer Stockholmarna festen Midnattsloppet och jag är inte med. Planen var att jag skulle ha sprungit för team Nike tillsammans med Jessica och Åsa men min hälsena ville annat. Så nu sitter jag här med sluttampen av min cykelutmaning istället.

I garderoben ligger ett par sprillans nya sambainspirerade Nike Lunarglide 2+ som är uppföljaren till förra Lunargliden. Den nya modellen är mer slimmad än föregångaren och innehåller teknikerna fly wire (trådar av stark syntetfiber som hållet foten på plats) och dynamic support som består av en mjuk kärna i ett hårt skal i mellansulan som hjälper till att dämpa steget.

För att ha något att springa Midnattsloppet i gav mig Nike tillfället att designa mina egna Lunarglide 2+ och då blev resultatet såhär grönrödgult! I hemlighet är jag avis på Jessicas kanonkombo.

Jag har testat skon på foten och den är grymt skön – men inte optimal för mig som är kraftig supinerare på högerfoten. Det känns som om skon har ett rätt distinkt pronationsstöd – som säkert är hur bra som helst för pronationslöpare. Skon känns också rätt uppbyggd under hålfoten och framförallt så är den uppbyggd under hälen så att foten liksom står i en nedförsbacke. Märklig känsla som jag inte upplevt förut och det hade därför varit så himla kul att ge sig ut och testkuta skorna… men min favoritsko fortsätter faktiskt att vara Nike Free! Min mamma har lagt beslag på dessa eftersom jag glömde att ta med dem från Stockholm sist jag var där. Vi får kanske slåss om dem nu.