Träningsglädje

Under snart ett år har jag och några andra bloggare testat en del plagg för Craft. Vi skriver precis vad vi tycker om dem här på bloggen (ärlighet varar alltid längst) och så skickar vi en utvärdering till gänget på Craft med våra åsikter och synpunkter: det vi tycker är bra och det vi tycker kan bli bättre. Under några veckor framöver fortsätter testandet och denna vecka har vi testat Craft PR tights.

Den rosa färgen som kallas Mulberry på Craftspråk går som en röd tråd genom stora delar av vårens kollektion. Så även i dessa tights. De är långa med dragkedja längst ner.

Resåren är superbred vilket är skönt, men det är liksom lite för skönt. Det är inte tillräckligt hårt så tightsen sitter inte så högt upp i midjan som jag önskar när jag springer, utan glider ner så att resåren hamnar lite längre ner. De trillar absolut inte av, men innan jag vant mig vid känslan att ha tightsen så pass långt ner är jag lite orolig. Tightsen smiter åt benen och låren, men lämnar liksom magen hängandes…

Tightsen är gjorda i lite olika material, på baksidan av knät är det ett tunnare, meshliknande material, precis som det är ovanför rumpan. Det är aningens genomskinligt så vita stringtrosor rekommenderas ej om du inte har en tröja som täcker alternativt absolut vill visa de som du springer om dina trosor.

En liten ficka finns också och man har placerat den långt ut på ena skinkan. Smart! Att ha den bak i svanken är ju hur dumt som helst – det är ju här man är svettfuktig. Bra tänkt från Craft att placera den längre ut!

Det samlade betyget för dessa tights blir 3/5 från min sida men min gissning är att testgruppen har rätt olika åsikter om tightsen…

Vill du veta vad de andra testbloggarna tyckte? Läs mer på:

Spark i Baken

Snabba Fötter

River Springer

Karin Tri

Upp och Hoppa

Gah. Jag är nästan i mål! Enligt Funbeat har jag lagt 299.9 kilometer under mina fötter hittills i april månad och inräknat gårdagen så har jag i stort sett sprungit ett marathon på 24 timmar inklusive en natts sömn, en jobbdag och födelsedagsfirande bortavid. Hade jag vetat hur långt jag sprungit innan dagens runda hade jag sprungit en kilometer till när jag ändå var i gång. Snacka om att det är lustigt. Men skit samma, jag ska ju ändå springa lite till imorgon – årets sista dag.

Lustigt är också att jag förra helgen undrade om jag skulle börja spurta eller inte. Med spurt syftade jag på att göra de sista dagarnas mil joggandes istället för joggandes kombinerat med powerwalking. När jag ser tillbaka på statistiken har jag faktiskt joggat mig igenom varenda kilometer sedan dess, vilket blir typ 70 stycken. Så kan det gå när man inte alls tänker.

Fast det är klart, de senaste dagarnas långpass har inneburit några gåpartier också. Särskilt det jag just avverkat, på 15 km. Det var exakt samma sträcka som imorse och jag kände mig sjukt trött. Energidepåerna var obefintliga och jag var trött i corepartiet. Inte så att jag hade träningsvärk, men liksom trött i magen. En ganska olustig känsla som ofta drabbar mig. Kanske för att jag återigen inte stoppar i mig någon energi på dessa mittimellanlånga pass. Jag sprang förbi några kioskar men idag hade jag inga pengar med mig. Pyttsan.

Min runda gick uppför i början. Konstant. Det är en killer eftersom man är trött redan från start men å andra sidan är det nedför efter det. Fälten bredde ut sig inför mitt synfält vilket är en otroligt mäktig känsla. Jag var kung över åkrarna. Och över de vita bäddarna med vitsippor som bredde ut sig bredvid vägen.

Jag sprang förbi Wapnö där det luktade kor och gödsel. I övermorgon får korna springa ut och jag önskar så att jag fick se det men troligtvis hinner jag inte – i år heller. Jag får väl se det på YouTube istället eller nåt.

Sedan snirklar sig vägen till Kärleken. En del av Halmstad som har ett sådant vackert namn men som någon glömt bort att ta hand om. Det kunde varit otroligt pittoreskt med små låga hur nära vägen men känslan domineras ändå av förfall. Kiosken i mitten av samhället gör inte saken bättre. Den ser inte särskilt förtroendeingivande ut om man säger så.

Efter Kärleken är man typ hemma. I huvudet känns det inte som om rundan är 15 km men den känslan gör rundan tacksam att springa.

Så att ni storstadsbor vet hur det ser ut på landet!

Jag är halvvägs in i min toppformssatsning. Resultatet? -4.9 kilo på 5 veckor trots att jag har en hel del kolhydrater i kroppen efter de senaste dagarna hafsande mellan olika städer.

Jag är snart i mål i min 30 milsutmaning och det känns skönt. Jakten kommer att avslutas och jag kan ägna maj åt kvalitet istället för kvantitet. Jag gillar att jobba mot mål så det kommer säkert att dyka upp en och annan formidabel utmaning som jag ska besegra även framöver. Denna toppformsnedräkning är ju en av dem. Det är inte beachsatsningen i sig som är själva grejen utan det är mest det där med att ha en målsättning.

Facebookgruppen 10 veckor till toppform är ett himmelrike för den som gillar utmaningar. Vi har hunnit beta av en hel del, frn 7 mil på 7 dagar till 1000 trappsteg till 1 burpee för varje godisbit och just nu kör vi plankan i alla TV-pauser efter en uppmaning från Pernilla B. Come join us!

I övrigt är jag rätt så nöjd med mig själv. Ja förutom att jag fortfarande inte kan hitta några jeans då… men träningskläder sitter ju fint!

Skummesslövsstrand och en av mina kilometrar