Gah. Jag är nästan i mål! Enligt Funbeat har jag lagt 299.9 kilometer under mina fötter hittills i april månad och inräknat gårdagen så har jag i stort sett sprungit ett marathon på 24 timmar inklusive en natts sömn, en jobbdag och födelsedagsfirande bortavid. Hade jag vetat hur långt jag sprungit innan dagens runda hade jag sprungit en kilometer till när jag ändå var i gång. Snacka om att det är lustigt. Men skit samma, jag ska ju ändå springa lite till imorgon – årets sista dag.

Lustigt är också att jag förra helgen undrade om jag skulle börja spurta eller inte. Med spurt syftade jag på att göra de sista dagarnas mil joggandes istället för joggandes kombinerat med powerwalking. När jag ser tillbaka på statistiken har jag faktiskt joggat mig igenom varenda kilometer sedan dess, vilket blir typ 70 stycken. Så kan det gå när man inte alls tänker.

Fast det är klart, de senaste dagarnas långpass har inneburit några gåpartier också. Särskilt det jag just avverkat, på 15 km. Det var exakt samma sträcka som imorse och jag kände mig sjukt trött. Energidepåerna var obefintliga och jag var trött i corepartiet. Inte så att jag hade träningsvärk, men liksom trött i magen. En ganska olustig känsla som ofta drabbar mig. Kanske för att jag återigen inte stoppar i mig någon energi på dessa mittimellanlånga pass. Jag sprang förbi några kioskar men idag hade jag inga pengar med mig. Pyttsan.

Min runda gick uppför i början. Konstant. Det är en killer eftersom man är trött redan från start men å andra sidan är det nedför efter det. Fälten bredde ut sig inför mitt synfält vilket är en otroligt mäktig känsla. Jag var kung över åkrarna. Och över de vita bäddarna med vitsippor som bredde ut sig bredvid vägen.

Jag sprang förbi Wapnö där det luktade kor och gödsel. I övermorgon får korna springa ut och jag önskar så att jag fick se det men troligtvis hinner jag inte – i år heller. Jag får väl se det på YouTube istället eller nåt.

Sedan snirklar sig vägen till Kärleken. En del av Halmstad som har ett sådant vackert namn men som någon glömt bort att ta hand om. Det kunde varit otroligt pittoreskt med små låga hur nära vägen men känslan domineras ändå av förfall. Kiosken i mitten av samhället gör inte saken bättre. Den ser inte särskilt förtroendeingivande ut om man säger så.

Efter Kärleken är man typ hemma. I huvudet känns det inte som om rundan är 15 km men den känslan gör rundan tacksam att springa.

Så att ni storstadsbor vet hur det ser ut på landet!