Träningsglädje

När Kate Moss uttryckte sitt livsmotto möttes hon av en stormvåg med kritik som sa att hon orsakade anorexi hos tjejer. I en intervju sa Kate nämligen att hon lever enligt mottot ”nothing tastes as good as skinny feels”. Om det ger upphov till anorexi borde väl varenda modetidningsomslag och modereportage göra detsamma? Hade det sagts av en överviktig Biggest Loserdeltagare hade debatten inte varit så het. Då hade det gett upphov ryggdunkningar och hejarop istället.

Jag tycker att dessa sju ord sätter huvudet på sin spets och fungerar som en liten kom-ihåg när man står där i köket, sugen men inte alls hungrig. Eller när man är på det där fiket och har beställt in en kaffe men kanske, kanske kan tänka sig något sött och lite ätbart till. Är det värt det? Nothing tastes as good as skinny feels!

Alla behöver inte ha det mottot i jackärmen. Men alla behöver inte läsa tidningar med kom igångtips heller. Och alla behöver inte avge nyårslöften att äta mindre godis, sluta röka, gå ner i vikt, börja träna eller vad det nu kan vara. Vissa gör det redan. I sådana fall är jag den första att gratulera er! Men jag blir lite fundersam när jag hör folk som redan har goda vanor lite föraktfullt beklaga sig över dem som lovar sig själv att förbättra sitt nya liv i samband med nyår.

Javisst kan man lova sig själv förbättringar varje dag och inte bara den sista eller första dagen på året och javisst, det händer alltför ofta att löftena glöms bort efter några veckor. Men inte hos alla. Att ge sig själv ett löfte på nyår är bättre än att inte försöka förändra alls. Låt folk försöka utan att fördöma! Och visst är det lite lättare att jobba med en förändring när det faktiskt är en officiell nystart och när gruppgemenskapen motiverar en.

Problemet är att många tappar motivationen, eller glömmer bort vad man lovat sig själv. Men kanske skulle detsamma hänt om man gav sig själv samma löfte 3 mars, 16 juni eller 27 oktober? Det är inte nyårslöftet vi ska skälla på – det är uthålligheten. Och det har inte det minsta med nyår att göra. Det händer titt som tätt, men inte i samma samlade form.

Så grattis till alla er som klarar av att vara era målsättningar trogna hela året, från januari till december. Och till dig som precis lovat dig själv något nytt – kämpa på! Idag, imorgon och varje vecka året ut!

Kors i taket – jag tog mig i kragen och snabbskrev ett kort men intensivt crossfitpass – att köra i hemmagymskällaren – i min nya vita bok full med tomma blad. Boken är tänkt att fyllas med kommande pass: konstruerade bara för mig med crossfittänk som jobbar hela kroppen och som jag kommer lägga fokus på i vår. Jag har en känsla av att det bränner och bygger kroppen mer effektivt än annan träning. Om det är sant får våren utvisa.

På första bladet i boken står nu:

• Stepmaskin: 3 lugna minutrar, 1 hård, 1 lugn, 1 hård, 1 lugn, 1 hård. Totalt 8 minuter.
• 10 upphopp, 1 min jägare, 10 upphopp, 1 min jägare, 10 upphopp (för att hoppen ska räknas ska händerna nudda taket).
• 1 min plankan, 20 armhävningar, 1 min plankan, 20 armhävningar.
• 10 benböj med axelpress med hantlar, 20 axellyft åt sidan, 10 benböj med hantlar, 20 axellyft åt sidan, 10 benböj med hantlar, 20 axellyft åt sidan (i benböjen ska hantlarna nudda marken så att det blir en lång och dynamisk övning).
• 12 utfallshopp, 12 skridskohopp, 12 utfallshopp, 12 skridskohopp, 12 utfallshopp, 12 skridskohopp
• 20 burpees

Svetten lackade rätt rejält och när jag halvvägs in i passet kollade i spegeln hade mascaran smetat av sig lite snyggt under ögonen. Jag hade Ipoden instoppad i sportbehån och när Du Hast spelades så var det precis som att träna på ett riktigt gym. Känslan hade infunnits sig och det gjorde att träningen kändes hårdare. Och roligare.

Nu sitter jag här supernöjd i soffan framför Mr Beans Frankrikeresa och ser fram emot att fylla min vita bok med tuffa pass de närmsta veckorna. Dessutom har Bloglovin äntligen ändrat om min RSS-feed så att alla mina inlägg kommer att registreras om du går in och söker på bloggen www.traningsgladje.se (utan ”wp” på slutet alltså)!

Min vita bok som ska fyllas med träningspass

Idag är årets populäraste pizzadag. Om inte jag och Grabben varit bortbjudna på nyårsmiddag hos min farmor och farfar hade det kanske ätits pizza även hos mig. Istället blev det löjromsförrätt, revbensspjäll och lingon och pepparkaksglass. Jag lyckades bli övermätt på det också. Innan middagen gjordes det inte många knop. Grabben kom hem sent inatt efter att ha åkt på nyårskryssning ett gäng timmar. Det var han och hans kollegor som stod på pråmen på strömmen utanför Skansen och sköt Stockholms och Skansens nyårsfyrverkeri. Fyrverkeriet riggades i Vaxholm och färden in till ”stan” med pråmen tog sin lilla tid.

Jag hade en morgonjogg som plan men det är inte särskilt mycket morgon när man går upp klockan 11. Dessutom känner jag mig lite trött i höftbörjarna sedan gårdagens långpass. Därför funderar jag lite på hemmaträning. En otroligt smart idé men som inte riktigt fått fäste hos mig. Jag vill så gärna men det blir alltid en halvmesyr.

Hos mina föräldrar (där jag är just nu) står ett hemmagym redo i källaren. Här finns stepmaskin, roddmaskin, motionscykel, pilatesbollar och mattor med diverse träningsfilmer, boxsäck, hantlar och en multimaskin för styrketräning. Men… det väcker inget sug i mig. Jag har svårt att känna någon träningsglädje där. Jag behöver lite stämning. Eller så behöver jag ett tydligt inrutat program som säger exakt vad jag ska göra. Ultraschmultrans nya kärlek, hemmaträningen Insanity, skulle kanske funka. Men den har jag inte själv just nu.

Denna kväll kan sluta på två sätt. 1) Jag skriver upp en exakt träningsplanering för kvällens hemmaträningspass och följer den och sätter mig nöjd i soffan framför Mr Bean. 2) Jag struntar i dagens träning och är nöjd med det jag gjorde igår och det som kommer imorgon och kollar på Mr Bean istället.

Fotografbrorsans trumset och lite maskinerNågra fler träningsprylar