Träningsglädje

Fick en fråga hur jag använder mina ganska nya skor som jag köpte från Nike, och vad jag tycker om dem. Jag slog till och köpte 3 par, ett par vita basic, ett par svarta lite glansiga och så ett par koralloranga.

Tyvärr vet jag bara modellnamnet på ett par av dem – de oranga är ett par Nike Zoom Sister One+. De rosa skorna som alla springer omkring med är i samma modell och jag tokgillar dem. De är lätta smidiga och man är ”nära golvet”. Jag gillar inte skor med för mycket ”sula”, de som har luftkuddar och annat. Jag vill känna golvet under mina fötter och ja, jag vill faktiskt känna om jag står på en ärta. Jag tycker man får bra träningskänsla då.

De svarta skorna är jag inte riktigt överens med. De har lite för mycket sula på hälen men jag gillar att de är svarta (jag har inga svarta skor) och nog fyller de sin funktion de med.

De vita använder jag inte alls till träning. De känns liksom inte som träningsskor. Istället använder jag dem till jobbet, de är faktiskt sjukt snygga på och mycket mer hållbara (de blir inte lika smutsiga) än ett par vita tygskor. Men de är otroligt bekväma. Troligtvis de bekvämaste skorna jag haft – så jag älskar dem!

Jäklarns vad det bloggas om New Moon och Twilight. Det är långt mycket värre än när River predikar om sekten Les Mills. Jag måste också skaffa mig något att bli besatt av. Jag får jobba på det! Träningsskor är kul men ändå för tråkigt för besatthet. Det får bli Bob Harper från Biggest Loser. (Känns som att jag är på god väg ändå…) Det finns potential där! Finns många avsnitt att ladda hem och titta på om och om igen. Och om han dessutom bloggar så är lyckan som gjord. Men… om jag nu var riktigt besatt så borde jag veta sådant.

Jag har lyssnade på ett av Blondinbellas föredrag en gång, och har hört henne berätta om sitt bloggande rätt många gånger. Hon är en otroligt proffsig person ”in business” (det föredraget jag lyssnade på anlitade jag henne att hålla) men hon och många andra av bloggarna har en approach till bloggandet som är helt olik min egen.

Blondinbella skapade sin blogg, och sitt alterego, som en slags såpopera. Hon skapade en person som inte  var hon helt enkelt. Hon är strategisk i sitt bloggande och varje inlägg ska ge folk en viss uppfattning om henne och på så sätt håller hon bloggen levande – och läsarantalen höga. Men poängen är att hon på bloggen är en person som hon inte riktigt är i verkligheten, och att det är noga uttänkt.

Jämfört med Blondinbella har jag en tvärtominställning. Jag är oerhört nojig för att glamorisera tillvaron, jag vill skriva om ups and downs, för jag tror att det också kan inspirera. För egen del läser jag inga bloggar där vardagen alltid är guldkantad och livet alltid tipptopp. Hur kul är det? Nej jag vill läsa bloggar där jag känner igen mig, där jag kan dela känslor och skoskav och jubel och andra fantastiska upplevelser. Det är då en blogg ger mig som mest.

Tänk ändå att en blogg alltid är en blogg men att en blogg kan vara så himla olika. Vissa berättar sanningen, andra förmedlar fiktion inlindad i tyll och snygga skor. Och det spelar liksom ingen roll vad bloggen handlar om: sorg eller kärlek, mode eller träning eller vad det nu kan vara. Antingen är bloggen ”sann”, eller så är den inte. Inget är nödvändigtvis rätt eller fel men man måste ändå säga grattis till dem som skriver ”osanna” bloggar. Det verkar som om de lyckas bäst…

Hur är din blogg?