Jag har lyssnade på ett av Blondinbellas föredrag en gång, och har hört henne berätta om sitt bloggande rätt många gånger. Hon är en otroligt proffsig person ”in business” (det föredraget jag lyssnade på anlitade jag henne att hålla) men hon och många andra av bloggarna har en approach till bloggandet som är helt olik min egen.
Blondinbella skapade sin blogg, och sitt alterego, som en slags såpopera. Hon skapade en person som inte var hon helt enkelt. Hon är strategisk i sitt bloggande och varje inlägg ska ge folk en viss uppfattning om henne och på så sätt håller hon bloggen levande – och läsarantalen höga. Men poängen är att hon på bloggen är en person som hon inte riktigt är i verkligheten, och att det är noga uttänkt.
Jämfört med Blondinbella har jag en tvärtominställning. Jag är oerhört nojig för att glamorisera tillvaron, jag vill skriva om ups and downs, för jag tror att det också kan inspirera. För egen del läser jag inga bloggar där vardagen alltid är guldkantad och livet alltid tipptopp. Hur kul är det? Nej jag vill läsa bloggar där jag känner igen mig, där jag kan dela känslor och skoskav och jubel och andra fantastiska upplevelser. Det är då en blogg ger mig som mest.
Tänk ändå att en blogg alltid är en blogg men att en blogg kan vara så himla olika. Vissa berättar sanningen, andra förmedlar fiktion inlindad i tyll och snygga skor. Och det spelar liksom ingen roll vad bloggen handlar om: sorg eller kärlek, mode eller träning eller vad det nu kan vara. Antingen är bloggen ”sann”, eller så är den inte. Inget är nödvändigtvis rätt eller fel men man måste ändå säga grattis till dem som skriver ”osanna” bloggar. Det verkar som om de lyckas bäst…
Hur är din blogg?
Jag håller med dig i det stora hela där! Min är nog lite mer som din, men det är ju också det som är det roliga med bloggar, att även om vi skriver med samma utgångspunkt, blir resultatet så otroligt olika. Det personliga, det utgör en bra blogg – och det har du!
Min blogg=mitt träningsliv utan försköningar. Dock aktar jag mig för att inte skriva för mycket om ”downs” som kan vara vara frekventa i perioder för att det inte ska bli gnälligt. Dels för mig själv – jag vill inte vara gnällig och dels för att det är inget kul att höra på en gnällig person.
Jag läste själv om Blondinbellas strategi för första gången för bara några dagar sedan, och blev alldeles paff för jag naivt nog givetvis trodde att bloggen var sann. Jag skall dock erkänna att den tjejen steg i mina ögon på grund av detta, inte för bloggens skull men för att vara så ung och så strategiskt slipad (jag har aldrig läst bloggen och skulle troligtvis aldrig göra det heller).
Uppenbarligen är hennes mål med bloggen att bygga varumärke och generera business. Tillåt mig gissa Sara att ditt mål med bloggen inte är en i första hand kommersiellt driven satsning.
För mig är en påhittad blogg lika intressant/ointressant som en såpa. Men en ”äkta” blogg kanske är varken mer eller mindre intressant, om jag inte känner personen ifråga. Och jag läser ju egentligen bara bloggar av människor jag känner.
På Ultraschmultra skriver jag ju ett mycket snävt urval av mitt löparliv, som framförallt handlar om sådant som saknas på andra löparbloggar. Ett lite råare perspektiv, mindre pepp, men också mera åsikter och faktafeatures, så att de som inte känner igen sig i pepp- och idrottsvärlden också skall få något att läsa. Allt jag skriver är 100 % sant, men det är en ganska liten del av hela sanningen. På den bloggen är jag inte så intresserad av vilken person jag framstår som, helt enkelt, den handlar inte om mig på det sättet.
På Tre Veckor Raw var jag mer mån om att ge en äkta bild av ups and downs, bloggen skulle ju följa en riktig människa genom utmaningen. Samtidigt blev den ju mycket glättigare, även om den snabbt fick många fler läsare än vad Ultraschmultra någonsin kommer att få. Det är lite lustigt, men folk gillar uppenbarligen lite mer ytligare och kommersiella bloggar bättre än väldigt personliga bloggar, även om de håller mycket högre kvalitet.
Jag tycker du har hittat en bra mix av korta/långa/seriösa/glättiga/etc. inlägg om det mesta som rör sig i en riktig människas liv. Personligen föredrar jag alltid de lite längre och reflekterande, som detta inlägg, men jag är medveten om att andra läsare också vill ha sitt 🙂
Ska bli spännande att se hur du utvecklar bloggen, det känns lite som om du har lite grejer på g i ditt huvud! 🙂
Jag har en blogg där jag berättar om hur det är att leva med en ätstörning. Jag försöker att skriva så ärligt jag kan i min blogg, ofta handlar det mer om att jag inte klarar att vara helt ärlig mot mig själv snarare än mot andra. Jag skriver till stor del för mig själv men också för att jag tror att många kanske känner igen sig. Att få uttrycka sig i ord är en befrielse tycker jag.
Själv skriver jag mest för mina ”närmast sörjande” som bor långt ifrån mig och vill följa vad jag pysslar med och hur jag har det. Och för min egen skull, för att det är en ventil att ”skriva av sig” ibland, och för att jag tycker det är roligt att skriva.
Det är väldigt spretigt, ärligt och bloggen är lika mycket ”periodare” som jag är; ibland träning, ibland inredning, ibland depp, ibland lycka, ibland hockey, ibland Övik, ibland Skåne men oftast bara jag. I vardagen.
Min blogg varierar nog rätt skapligt. Mycket tankar och funderingar. Bara det som är. Bra eller dåligt.
Jag vill skriva min blogg för en bred massa, men jag blandar in mycket av mig själv i bloggandet. Jag är alltid ärlig, men jag skriver inte om de allra privataste delarna. Visst skriver jag en blogg för andra – men om jag inte själv tyckte det var sjukt kul att blogga skulle jag inte hålla på, lägger ju ner otroligt mycket tid på det varje vecka, och då måste jag känna mig motiverad för att det ska bli bra 🙂
Är alldeles för lat för att hålla igång ett alter-ego som jag måste komma ihåg vad hon sa, vad hon tyckte osv. Nä, den nakna sanningen kastas rätt på läsaren. Inte ett dugg förskönad heller fast det emellanåt skulle behövas. 🙂
Jag vill läsa om riktiga människor med riktiga glädjeämnen och riktiga tråkigheter. Inget plastigt. Då kan jag lika gärna läsa böcker eller annat (vilket jag också gör men i ett annat syfte då).
Har också slagits av det där. Kanske har det lite med grundfrågan om bloggen att göra. Vissa bloggar mer ”för andra” och vissa bloggar mer ”för sig själv och de närmast andra”. Om utgångspunkten hela tiden är att skriva inlägg för en bred massa blir det mindre personligt från start.
Jag håller med dig att det är de bloggar där det finns en person som upplevs som på riktigt bakom som är mest intressanta. Att det får vara både rosenrött och svart, vardagsgrått och glädjegult! Då dras man med och vill följa med på resan.
Mycket bra inlägg Sara 🙂 Själv skriver jag (och lägger ut) sanningen om mitt liv som en pernillaBredolt. Men har man bloggen som ett företag sü blir det ju mer competitive och självklart lockar dramatik i vardagen läsare mer än att förtälja Svenssonlivets glamour. Men precis som du säger verkar ju kontinuerligt uppdaterade chick-lit-historier gü hem hos sposorer och läsare. Bara att gratulera!
håller helt med- klart man vill läsa om saningen! jag försöker så långt det går att skriva om det som är sant, inte hitta på så klart!! men ibland kan det vara svårt att vara helt ärlig om negativa saker/ när man mår dåligt för det blir ofta väldigt utlämnande ochpersonligt, och någonstans vill man ju ha kvar sitt privatliv och integritet och inte lämna ut sig helt!
Jag skulle aldrig ljuga eller försköna det jag skriver. Däremot skriver jag inte om allt. Jag fokuserar på träningsbiten och blir inte allt för personlig i mina inlägg. Vill inte dela med mig av ALLT utan håller mig för det mesta inom ramarna för träning och kost. Sen älskar jag ju träning så jag antar att de ”glada” inläggen överväger, men har det gått dåligt, eller känns träningen skit så är jag inte rädd för att visa dom sidorna också. Och i går erkände jag till och med att jag föredrog soffan framför den skånska snålblåsten… Haha, det måste ha skadat min image!
Intressant inlägg Sara. Jag läser Mikaelas kommentar och instämmer.
Bloggen är sann men livet är så mycket mer än träning och allt kanske inte kan få rum i bloggen. I min blogg har jag allt mer halkat in på att till största del blogga om mig och mina intressen (framför allt träningen) men även lite om familj och annat som händer i min vardagen. Jag har inte tid och möjlighet att blogga om allt som händer och sker i mitt liv. Det kanske inte blir så många och långa inlägg per dag även om man skulle vilja lägga ner mer tid på att skriva och utveckla ting lite mer. Så då blir det ett kortfattat urval av dagens och veckans händelser.
Håller med…till viss del, jag väljer o skriva om det jag brinner för i livet..träningen o min önskan att alla skulle vilja träna o känna glädje o styrka från det…inte så jätte personligt, men d finns iallafall inga osanningar…tack för chili o kanel tipset..ska prova…ha en kanon dag..kram S
Min blogg är också sann, men samtidigt som alla andras: bara en del av saningen! jag r ju så mycket mer än den jag är i köket eller i träningshallen, så på så vis blir det ju en bild av en själv som förhöjer de drag som man har som blogginriktining. Jag menar inte att det inte är sant i sig, utan blott att det bara är en liten del av helheten och det i sig kan ju ge en skev bild av vem man är och vad man sysslar med.
Fascinerande det där! Jag är en väldigt dålig skådespelare så jag skulle nog inte klara av att ”fejka” en blogg. Sen kan jag säkert vara lite för öppen och lite för personlig ibland. Och jag tänker mig inte alltid för innan jag skriver något, vilket kanske inte alltid är så bra 🙂
Jag skulle aldrig försköna min vardag, folk som läser min blogg VILL läsa om mina fram- och motgångar. Det är det som enligt mig gör en blogg äkta och intressant. Min blogg ÄR jag!