Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Jag gillar mössor. När jag var skidlärare bodde jag i mina mössor – bokstavligt talat. Mössan ingick i livsstilen. Jag är därför alltid på jakt efter en ny mössa, och hittade en snygg variant från Peak Performance inne på MQ. Gissa vad den kostade!
400 kronor! Fyrahundra jäkla kronor! För en mössa! Crazy! Så väldans speciell var den inte, så jag köpte den inte. Men den är fortfarande rätt så snygg. Skulle ni köpt den för 400 spänn?
När jag känner mig riktigt inspirerad kan jag flytta berg. När jag hör talas om totalt galna bedrifter känner jag ett sug efter att tänja på mina egna gränser. Det är då jag börjar ifrågasätta förnuftet som omgivningen sätter. Är det så hemskt och så extremt och så galet i all sin negativa bemärkelse att våga utmana sig själv? Att vissa bestiger Mount Everest, paddlar runt USA eller åker på ishavsexpeditioner anses som rätt coolt men när jag själv ska göra något som vanligtvis inte görs i en handvändning, ja då är det stopp och belägg och ifrågasättande om det jag pysslar med kan vara direkt farligt.
I mitt tycke har vårt bekväma liv flyttat på gränserna för vad vi tror att vi kan göra. Den ytan som förnuftet huserar inom har krympt betydligt. Förut gav sig sjömän ut på strapatser som varade i flera år och visste inte om de någonsin skulle komma hem igen. Idag ifrågasätts jag när jag ska ut på långpass i 6 timmar. Är jag riktigt klok?
Det är ytterst få som skulle komma på tanken att överhuvudtaget utmana sig själv. Ofta med förklaringen att ”det går ju inte”. Jag läste ett inlägg på diskussionsforumet på Viktklubb om en tjej som undrade om hon skulle ta sig ut och gå en promenad nu när det var kallt, mörkt, ruggigt och det blåste. Jag har två ord att säga om det: why not? Jag tycker att den kommentaren är ett typexempel på att vi själva är vår enda begränsning.
I Biggest Loser ”gåggar” de tävlanden ett marathon, trots kraftig övervikt. Det går inte jättesnabbt, men de flesta fullföljer. Tänk er kicken efter en sådan fullföljd utmaning. Jag tycker att det är helt fantastiskt – och ett tydligt bevis på vi är vår enda begränsning. Ofta är det i oss själva som vi fastnar. I tankefällan som lurar oss och säger ”nej det går inte”. Tänk vad vi skulle kunna göra om vi bara vågar inse möjligheten!
Det var nära att jag inte kom upp imorse – men det gjorde jag. Det var alldeles pitch black ute och det kan kännas lite ruggigt när man är inne men när man väl kommer ut är det skönt och mysigt. Jag borrade in mig i mina höga jackkragar och travade iväg mot yogan på gymmet. Efter en timma på gymmet ser världen utanför helt annorlunda ut. Verkligheten har vaknat. Då är det minst lika skönt att borra in sig själv i kragen för att stanna kvar i yogabubblan i en liten stund till.
Sara Vs. morgonstreaken = 5 – 0
