Träningsglädje

Jag gillar mössor. När jag var skidlärare bodde jag i mina mössor – bokstavligt talat. Mössan ingick i livsstilen. Jag är därför alltid pÃ¥ jakt efter en ny mössa, och hittade en snygg variant frÃ¥n Peak Performance inne pÃ¥ MQ. Gissa vad den kostade!

400 kronor! Fyrahundra jäkla kronor! För en mössa! Crazy! Så väldans speciell var den inte, så jag köpte den inte. Men den är fortfarande rätt så snygg. Skulle ni köpt den för 400 spänn?

När jag känner mig riktigt inspirerad kan jag flytta berg. När jag hör talas om totalt galna bedrifter känner jag ett sug efter att tänja på mina egna gränser. Det är då jag börjar ifrågasätta förnuftet som omgivningen sätter. Är det så hemskt och så extremt och så galet i all sin negativa bemärkelse att våga utmana sig själv? Att vissa bestiger Mount Everest, paddlar runt USA eller åker på ishavsexpeditioner anses som rätt coolt men när jag själv ska göra något som vanligtvis inte görs i en handvändning, ja då är det stopp och belägg och ifrågasättande om det jag pysslar med kan vara direkt farligt.

I mitt tycke har vårt bekväma liv flyttat på gränserna för vad vi tror att vi kan göra. Den ytan som förnuftet huserar inom har krympt betydligt. Förut gav sig sjömän ut på strapatser som varade i flera år och visste inte om de någonsin skulle komma hem igen. Idag ifrågasätts jag när jag ska ut på långpass i 6 timmar. Är jag riktigt klok?

Det är ytterst fÃ¥ som skulle komma pÃ¥ tanken att överhuvudtaget utmana sig själv. Ofta med förklaringen att ”det gÃ¥r ju inte”. Jag läste ett inlägg pÃ¥ diskussionsforumet pÃ¥ Viktklubb om en tjej som undrade om hon skulle ta sig ut och gÃ¥ en promenad nu när det var kallt, mörkt, ruggigt och det blÃ¥ste. Jag har tvÃ¥ ord att säga om det: why not? Jag tycker att den kommentaren är ett typexempel pÃ¥ att vi själva är vÃ¥r enda begränsning.

I Biggest Loser ”gÃ¥ggar” de tävlanden ett marathon, trots kraftig övervikt. Det gÃ¥r inte jättesnabbt, men de flesta fullföljer. Tänk er kicken efter en sÃ¥dan fullföljd utmaning. Jag tycker att det är helt fantastiskt – och ett tydligt bevis pÃ¥ vi är vÃ¥r enda begränsning. Ofta är det i oss själva som vi fastnar. I tankefällan som lurar oss och säger ”nej det gÃ¥r inte”. Tänk vad vi skulle kunna göra om vi bara vÃ¥gar inse möjligheten!

Det var nära att jag inte kom upp imorse – men det gjorde jag. Det var alldeles pitch black ute och det kan kännas lite ruggigt när man är inne men när man väl kommer ut är det skönt och mysigt. Jag borrade in mig i mina höga jackkragar och travade iväg mot yogan pÃ¥ gymmet. Efter en timma pÃ¥ gymmet ser världen utanför helt annorlunda ut. Verkligheten har vaknat. DÃ¥ är det minst lika skönt att borra in sig själv i kragen för att stanna kvar i yogabubblan i en liten stund till.

Sara Vs. morgonstreaken = 5 – 0