När jag känner mig riktigt inspirerad kan jag flytta berg. När jag hör talas om totalt galna bedrifter känner jag ett sug efter att tänja på mina egna gränser. Det är då jag börjar ifrågasätta förnuftet som omgivningen sätter. Är det så hemskt och så extremt och så galet i all sin negativa bemärkelse att våga utmana sig själv? Att vissa bestiger Mount Everest, paddlar runt USA eller åker på ishavsexpeditioner anses som rätt coolt men när jag själv ska göra något som vanligtvis inte görs i en handvändning, ja då är det stopp och belägg och ifrågasättande om det jag pysslar med kan vara direkt farligt.
I mitt tycke har vårt bekväma liv flyttat på gränserna för vad vi tror att vi kan göra. Den ytan som förnuftet huserar inom har krympt betydligt. Förut gav sig sjömän ut på strapatser som varade i flera år och visste inte om de någonsin skulle komma hem igen. Idag ifrågasätts jag när jag ska ut på långpass i 6 timmar. Är jag riktigt klok?
Det är ytterst få som skulle komma på tanken att överhuvudtaget utmana sig själv. Ofta med förklaringen att ”det går ju inte”. Jag läste ett inlägg på diskussionsforumet på Viktklubb om en tjej som undrade om hon skulle ta sig ut och gå en promenad nu när det var kallt, mörkt, ruggigt och det blåste. Jag har två ord att säga om det: why not? Jag tycker att den kommentaren är ett typexempel på att vi själva är vår enda begränsning.
I Biggest Loser ”gåggar” de tävlanden ett marathon, trots kraftig övervikt. Det går inte jättesnabbt, men de flesta fullföljer. Tänk er kicken efter en sådan fullföljd utmaning. Jag tycker att det är helt fantastiskt – och ett tydligt bevis på vi är vår enda begränsning. Ofta är det i oss själva som vi fastnar. I tankefällan som lurar oss och säger ”nej det går inte”. Tänk vad vi skulle kunna göra om vi bara vågar inse möjligheten!
[…] här bloggen handlar om – det är så jag tänker. Jag har skrivit inlägg på temat “du är din enda begränsning” förut och det är precis så jag upplever att mycket […]
[…] mer än 2 år sedan skrev jag blogginlägget Du är din enda begränsning, med fokus på fysiska aktiviteter. Jag vill återkomma till den tanken – för den stämmer […]
[…] hade gått runt med fredag i tårna varje dag. Vilka bedrifter man skulle kunna ha uträttat! Vilka begränsningar man skulle kunna peka finger […]
[…] 5 månader innan PB:et på marathonsträckan. Men den bevisar att allt är möjligt – och att du är din enda begränsning. Vi har alla möjligheter, men egentligen inte en enda […]
[…] 5 månader innan PB:et på marathonsträckan. Men den bevisar att allt är möjligt – och att du är din enda begränsning. Vi har alla möjligheter, men egentligen inte en enda […]
[…] 5 månader innan PB:et på marathonsträckan. Men den bevisar att allt är möjligt – och att du är din enda begränsning. Vi har alla möjligheter, men egentligen inte en enda […]
[…] Jag skrev ett klokt inlägg för ett tag sedan. Jag tänker på det ofta. Jag själv är min enda begränsning. Mina egna tankar. […]
Visst är det så att det främst är jag som begränsar mig. Och att jag, och alla andra, förmodligen klarar av så mycket mer än vi tror.
vilket inspirerande inlägg, älskar när du skriver sånt. Och du har så rätt, man är sin egen enda begränsing. och viktigt att ta fasta på det du skrev- om att inte bry sig om andras normer. Om du vill köra spinning hela dagen och natten med för den delen, är det ditt val och din utmaning! tror folk att maraton springs i etapper eller?
😉
Martina:
🙂
Ingmarie:
Fast det där med att vara skadad och redan vara en väldigt aktivt tränande person sätter dig i en helt annan kategori. Det är klart att man inte ska ge sig ut och springa om man är skadad och blivit ordinerad vila. Men det är måååånga som inte är skadade och som ordinerar sin egen vila. 🙂
Melanie:
haha ja, punkt!
Marathonmia:
Och på lördag gör du det igen!
Staffan:
ja, fast jag skulle inte kalla det stryk. att springa – även långt – tycker inte jag ska ses som stryk. att svälta sig själv, träna sönder sig själv utan vila eller fylla på med energi det är däremot stryk!
Alexandra:
bra beskrivet!!
Ofelia:
hur var känslan efteråt? visst kände du dig grym?
Lena:
tack 🙂
Josefine:
jag har haft nöjet att lyssna till rune och håller med om att han är en fenomenal föreläsare!
Madeleine:
har läst ditt inlägg och i agree!!!!
Veronica:
you go girl! visst kändes det bra efteråt!!
ätatränakämpa:
och visst är det en spännande värld!!
Sporty:
🙂
Maria:
the world is your oyster
Anna:
precis sådär känner jag också!
Vad bra skrivet! Så försöker jag alltid tänka. Bara jag kan sätta stopp för vad jag vill.
Samma sak då jag är ute på lånlänk och psyket börjar säga men gud vad trött jag är ska jag inte gå resten, då brukar jag försöka kontra med att jag har hur mycket energi som helst och att jag klarar vad som helst.
Och angående hon som funderar om man kan motionera i mörkret, jag tycker det är som mysigast då 🙂
Funderade med på det där i förmiddags. (Är det ett ”utmanadigsjälv-virus som går genom luften månne?) Är så himla sugen på att springa tex SUM i helgen men vet inte om kroppen klarar det. (Rättare sagt foten) Huvudet gör det absolut men ”oron” över om jag kommer att få sota för det i månader efter gnager…. Ibland kanske man ”måste” begränsa sig fastän man inte vill… (?)
Helt sant! Mycket bra inlägg, och allting blir vad man själv gör det till. Punkt. 🙂
Härligt Sara – du gör det igen!
*******************
Staffan: Begränsningarna sitter bara hos dig själv – loppen finns där, de väntar, lockar och pockar på din uppmärksamhet. Precis som jag. ”Hopp-hopp-upp-å-ner”
Sara: Du kan tänka dig vad många reagerade när jag berättade om GAX 100 miles loppet i skåne. Alla skakade på huvudet och frågade vad det var för fel på mig och klarar verkligen din kropp av det. Så här i efterhand vet vi resultat det går att springa 100 miles och och vara vaken under hela loppet. Men det krävs mycket mentalat och exakt som du säger. Det är du själv som sätter stopp för vad du klarar kroppen tål mera stryk än vad man tror.
Jag undrar själv hur jag ska toppa Gax loppet under 2010 men tids nog har jag nog hitatt ett nytt lopp som ytterliggare tänjer på gränsen :=)
/S
Så rätt, så klokt sagt!
Att utmana sig själv är modigt, att sedan utföra utmaningen är själslig och kroppslig lycka 🙂
Jepp! Jag körde ett 4h-nått maraton i gymmet!!
Hejsan! Har precis hittat din blogg och jag måste sæga att jag gillart! Du verkar vara en hærlig tjej med hærlig energi och mkt glædje! Jag blir så inspirerad.
Ang det hær inlægget så tycker jag att det e superbra sagt. Det ær vi som styr våra egna tankar. Det gæller bara att våga, allt ær næmligen møjligt.
Ville bara læmna ett litet fotspår, ha en toppendag!
Bra sagt! Det handlar om positiv mental inställning, som jag hörde på en föreläsning nyligen. Rune Larsson talade också väldigt bra om detta, se hans hemsida för inspiration. Han gör helt galna grejer! Lite mer än jag skulle våga och än vad som är helt normalt kanske…
Bra sagt! Jag var inne på samma tänk då jag skrev om den där ultratriatlon-killen och fick massa neggiga kommentarer. Nu är han iofs på gränsen till vad som faktiskt ÄR galet. Men jag, liksom du, går igång och blir inspirerad.
Jag tänkte faktiskt på nästan samma sak imorse, fast på en lite lägre nivå. Just det här med att komma igång och träna överhuvudtaget? Varför det ska vara så svårt, och varför människor sätter upp såna murar för sig själva. Det är inte rymdforskning liksom. Och för att återgå till det du skriver, jag håller med dig totalt. Det roliga är att om man väl vågar prova så klarar man ju allt det där som man var heeelt säker på att man aldrig skulle klara. 🙂
Det påminner mig om för någon vecka sen när jag var träningssugen men inte hade tränat på länge (pga massa olika skäl och svepskäl). Det enda passet som funkade var ett 75 minuters spinning-pass och ett så långt pass har jag aldrig varit i närheten av. Bara 30 minuter är ju dödens jobbigt.
Så jag slängde ut frågan på facebook och fick bara till svar att det vore rent dumt eftersom jag är otränad och så.
Då gick jag in på din blogg och såg att du skulle köra dubbelpass (pump + cykel) och då kände jag precis det du skrev. Why not? Kan hon köra två pass kan jag ju köra ett (om än långt). Jag kan ju alltid trampa luft en stund om jag nu är för otränad.
Kan säga att jag kände mig rätt nöjd efteråt. Vet inte om längre pass kommer bli en vana på ett tag, men det funkade ju.
Så sant som det var sagt!
Jag tror också att man, genom att utmana sig själv och ta sig ur sin ”comfort zone”, inser att alla de begränsningar man levt med, bara är mentala skyddsmurar Man kan så mycket mer. När man inser det och slutar begränsa sig, då öppnar sig en helt ny värld.
Åh vad du är klok och inspirerande! Du får mig att vilja tänja på mina egna gränser och hoppa på en massa utmaningar. Grymt!
så har jag alltid tänkt när folk undrat vad jag håller på med. jag gör ju bara det jag tycker är roligt, och jag både kan och orkar, det gäller bara att ha pannben. sen om andra tycker det är jobbigt, svårt, farligt, ja då är det ju deras problem, eller hur? men ja, många har fastnat i bekvämlighetssoffan och vågar/orkar/vill inte göra något som sticker ut, är annorlunda. mycket tråkigt!
bra fundering sara!