Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Det jobbigaste med all träning är all denna duschning. Eller så är det det bästa? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Men en sak vet jag: jag ÄLSKAR doften av detta balsam! Nästa gång ska jag köpa schampo också, och inte 2 balsam. (nej detta inlägg är inte sponsrat)
Jag blir glad av era kommentarer i föregående inlägg. Jag är glad att ni springer – trots att ni inte gör det i 10 timmar i fyraminuterstempo. Ni är grymma för att ni kämpar. Sådant gör mig så himla glad!
Den här låten gör mig också glad. Den ger mig massor! Jag älskar refrängen och tar den helt ur sitt sammanhang och applicerar den helt på min löpning. Fortsätt springa, oavsett tempo – ain’t nothing gonna break your stride!
Det är bra när vi vinner veckofinalerna i Biggest Loser. Men det är inte hela världen att förlora – då får vi springa straffrunda och den behöver jag! Jag behöver tänja på gränserna lite. Jag behöver ligga och mala i pulszon 4 med toppar i pulszon 5, även när jag springer. Och det spelar ingen roll hur fort det går eller hur långt jag springer. Det viktiga är att springa 10 min lugnt, 10 min utanför comfort zone, 10 min max och 10 min lugnt. Det kan man göra gåendes – om man bara ser till att man går på max när det väl är dags för max. Det går helt enkelt inte att misslyckas! Det är det som är det fina med löpning.
Jag sprang och funderade lite på Claes Runheims ledare i senaste Runners World. Och du Claes, jag tycker faktiskt att du gör ett grymt jobb med RW – trots att jag mailat dig och frågat vad som hänt med omslaget på senare tid. Jag tycker du gett innehållet ett lyft också – men din inställning till ultralöpning är lite skrämmande!
Såhär skrev Claes: Hur svårt kan det vara att släpa sig fram i sju-minuterstempo utan styrfart under lång tid? Fan, jag promenerar ju lika fort som de tar sig fram.//Efter den här sommaren har jag ändrat ståndpunkt en aning. Jag har gjort ett lappkast. Det beror på Jonas Buud.//När jag läste resultaten från VM/EM i Belgien och kunde konstatera att Jonas Buud från Mora hade sprungit 10 mil i fyraminuterstempo så förstod även jag hur grymt ultralöpning kan vara. Då insåg även jag att ultralöpning är ”riktigt löpning”.
Så skriver alltså Claes i en tidning som vänder sig till vana löpare – men som också ska locka nybörjare. Det är ganska många nybörjare som springer 5 km i sjuminuterstempo. Men dessa tas tydligen inte på allvar. Inte heller när de håller på i timmar. Ja, kanske dygn. Nä, för hur svårt kan det vara undrar Claes? Ja du Claes, du får väl testa – så ser du hur svårt det kan vara!
Det Claes skrev i senaste Runners World skulle kunna låta såhär, om jag satt med samma typ av åsikter som honom men ”översätter” det till skidåkning: Jag förstår inte varför alla medelsvenssons åker skidor. Jag menar, åka till fjällen och spendera en vecka med att nästintill ploga sig nedför en backe, det kallar inte jag skidåkning. Men se på Jon Olsson eller Anja Pärsson, när kanterna skär djupt i varenda sväng, när kafterna utnyttjas maximalt och ingen snö sprutar bakom, det är riktig skidåkning det!
Och så har jag inte hört en enda människa uttrycka sig. Få klagar på andras taskiga teknik i fjällvärlden, men ta sig fram i 7 min/km, det ifrågasätts tydligen. Tänk vad skönt det vore om det tilläts finnas lika mycket glädje i löparspåret, som det gör i skidbacken. Tack alla lopp som främjar glädjen. Och ett högt burop över Claes som jag rekommenderar att testa ett ultralopp. Man behöver inte springa 10 mil i fyraminuterstempo för att det ska vara grymt. Men det kommer du också att märka Claes, när du vågar testa!
