Idag på förmiddagen tog jag igen de senaste årens ickebakande och bakade kakor så det stod härliga till. Småkakor med hasselnötter på toppen, kladdkrämig banankaka, någon slags wienerchokladkaka och kärleksmums. Naturligtvis var jag tvungen att smaka på allt – jag var ju tvungen att kolla så att det var okej att bjuda på det när vi fick vänner på besök strax efter lunch. Fast eftersom jag kände mig som gravid i fjärde månaden efter allt provsmakande så var jag inte alls sugen på fika när det väl var dags.
Med en kaksmet och några jordgubbar i magen gav jag och Grabben mig ut på ett lugnt löppass när klockan blivit sen eftermiddag. I augusti varje år går loppet ”Prins Bertils minne” av stapeln, antingen som halvmara eller som millopp, och vårt mål för kvällen var att springa milspåret. Inkluderat vägen mellan start/mål och hem så skulle det bli en total distans på 15 km. Perfekt för mig och jag tänkte att jag styrt upp denna första träningsvecka väldigt förnuftig med en upptrappning från 4.5, till 6 till 8 och så nu 15 kilometer.
Solen skiner (nästan) alltid i Halmstad.
Det kändes bra att springa idag med. Benen är måhända inte lika pigga som under första löpturen i tisdags – men så har jag tränat varje dag sedan dess också. Kroppen börjar kännas som vanligt alltså, med en antydan till seghet.
Bäst som vi sprang och pratade om allt och ingenting så ser jag en bekant figur komma springades mot oss. En leende tjej med finishertröja och snygg frisyr – Ultra-Fredrika! Vad är oddsen liksom? De kommande kilometrarna flög förbi, måhända inte fartmässigt men däremot tidsmässigt!
Efter ett tag sprang vi och Fredrika skilda vägar. Grabben lotsade mig vidare med hjälp av en karta över Prins Bertilsbanan och vi sprang bland hus och på asfaltsvägar. Vissa av husen var nog ganska fina, men av det såg jag inte så mycket eftersom jag bara kan titta rakt fram. Nackspärrsdemonen, som varit frånvarande de senaste 2 åren, har börjat jaga mig igen och just nu sitter det en molande käpp i skulderbladen som gör att jag inte kan titta åt sidan utan att vrida hela kroppen. Irriterande är bara förnamnet – men jag springer ju inte med nacken så det är ganska lugnt ändå.
Efter målgång konstaterade jag att jag gått och blivit mänsklig efter mitt vilouppehåll. När jag sprang i snabbdistansfart häromdagen fick jag jäkligt ont i mina magmuskler (har aldrig hänt när jag sprungit förut) och idag kände jag av vaderna, som nu – några timmar och 2 glas vin senare – är jättestela (hände aldrig förut). Vad har hänt? Förut var jag outtröttlig. Kanske lite mer träning kan hjälpa mig tillbaka till den känslan. Piggheten i benen kan jag offra – så länge jag får behålla min tempoutveckling.
