Löpning är glädje och den rätta glädjen hittar jag sällan på en löparbana. Inte ens när jag springer intervaller. Det är tur att jag inte jämför och sparar tider för då skulle min löpning alltid ligga ett steg efter. Jag gillar inte när det är platt. Jag vill springa där det händer. Där det går uppför och nerför. Där det svänger.
Den senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av intervaller. Intervaller handlar inte bara om att springa snabbt och sedan vila. Nä, det finns ju hur många intervalltyper som helst – som är bra för olika saker. Mjölksyreintervaller, toleransintervaller, v0-maxintervaller… till en början framstår detta som väldigt krångligt och jag har frågat mig om jag springer rätt sorts intervaller. Men – alla intervaller är bra för något och eftersom det finns så många olika typer så lyckas man alltid pricka in en sorts intervall och det spelar ingen roll att man inte vet vad just den intervallsorten heter – eller vilka specifika fördelar den medför när man tränar den. Det blir bra i slutändan ändå!
Jag vet inte riktigt vilken intervallmodell jag prickade in idag. Jag valde att springa i terräng – såklart – och började med 8 minuter uppvärmning på 70-76% av maxpuls. Sedan sprang jag 2 minuter på där jag kom upp i 90% av max varvat med 2 minuters återhämtningsjogg på 81% av max (enligt intervalldefinitionerna känns detta som en mild form av toleransintervaller – eller vad säger ni som är duktiga på detta? Sådär höll jag på i totalt 40 minuter precis när solen stod på högst på himlen. Ska det vara ett jobbigt pass så ska det ta mig fasiken vara ett svettigt pass också.
