Löpning är glädje och den rätta glädjen hittar jag sällan på en löparbana. Inte ens när jag springer intervaller. Det är tur att jag inte jämför och sparar tider för då skulle min löpning alltid ligga ett steg efter. Jag gillar inte när det är platt. Jag vill springa där det händer. Där det går uppför och nerför. Där det svänger.
Den senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av intervaller. Intervaller handlar inte bara om att springa snabbt och sedan vila. Nä, det finns ju hur mÃ¥nga intervalltyper som helst – som är bra för olika saker. Mjölksyreintervaller, toleransintervaller, v0-maxintervaller… till en början framstÃ¥r detta som väldigt krÃ¥ngligt och jag har frÃ¥gat mig om jag springer rätt sorts intervaller. Men – alla intervaller är bra för nÃ¥got och eftersom det finns sÃ¥ mÃ¥nga olika typer sÃ¥ lyckas man alltid pricka in en sorts intervall och det spelar ingen roll att man inte vet vad just den intervallsorten heter – eller vilka specifika fördelar den medför när man tränar den. Det blir bra i slutändan ändÃ¥!
Jag vet inte riktigt vilken intervallmodell jag prickade in idag. Jag valde att springa i terräng – sÃ¥klart – och började med 8 minuter uppvärmning pÃ¥ 70-76% av maxpuls. Sedan sprang jag 2 minuter pÃ¥ där jag kom upp i 90% av max varvat med 2 minuters Ã¥terhämtningsjogg pÃ¥ 81% av max (enligt intervalldefinitionerna känns detta som en mild form av toleransintervaller – eller vad säger ni som är duktiga pÃ¥ detta? SÃ¥där höll jag pÃ¥ i totalt 40 minuter precis när solen stod pÃ¥ högst pÃ¥ himlen. Ska det vara ett jobbigt pass sÃ¥ ska det ta mig fasiken vara ett svettigt pass ocksÃ¥.
