Om 6 månader är det julafton. Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Istället är det intervaller som ska avverkas. Som har avverkats. När Grabben kom hem fick jag med honom till Sannarps tartanbana. En finfin bana som vi hade alldeles för oss själva. Tillsammans med en gubbe som satt på läktaren och pratade i telefon.
Jag orkade inte med att springa 6 x 400 eller något sådant. Det är alldeles för jobbigt för mitt psyke. Tvärtemot vad ni alla tror är mitt pannben inte så tjockt. Inte när det gäller monotona saker. För att göra intervallerna på löparbana till en rolig historia valde jag att springa 200, 400, 600, 800, 600, 400, 200, 100, 100 meter. Under de första intervallerna kom jag upp i 85-87% av max. Från 800-ingen och hemåt kom jag upp i 90% av puls. Jag hade ingen bestämd tid för vilopauserna utan de fick vara så långa som de tog för min puls att komma ner till 130 slag – eller 62.5%. Det visade sig bli samma sak som 200 meters gångvila.
Jag försökte leta efter mjölksyran och ligga precis under den när jag sprang intervallerna, men det var inte alltid jag kände av den. Det kändes smärtsamt enkelt att komma upp i 90% utan att det kändes alltför jobbigt.
Är min uppskattade maxpuls för låg? Jag tror faktiskt inte det. Jag har aldrig nått min uppskattade maxpuls på 208 slag (jag är 27 år gammal, snart 28). Jag har skitsvårt att komma över 194-195 slag (94%), vilket gör att jag tror att min beräknade maxpuls är ganska rätt. Jag har ganska enkelt för att ligga på runt 85-90% utan att dö i varken kropp eller ben. Vad betyder det? Är arbetspulsen olika från person till person? Finns det ens något som heter arbetspuls? Jag kanske borde testa på absoluta maxintervaller för att se hur högt i puls jag kan komma. Det verkar dock vara väldigt mycket lättare sagt än gjort för min del. Jag är för feg helt enkelt. För lat. Hur ironiskt är inte det!
