Träningsglädje

Jag har bestämt mig för att inte ens försöka lyssna på en ljudböcker i Trollhättan. Det misstaget gjorde jag på 6-timmrs i Skövde vårvintern 2008. Jag lyssnade på en av Karin Alvtegens ljudböcker. Men jag fattade inte riktigt vad den handlade om. Tyckte den var uppbyggd på ett konstigt sätt. Men jag funderade inte mer på det utan lyssnade vidare. På shuffle, visade det sig. Inte konstigt att ljudboken blev konstig.

Till Trollhättan har jag hämtat hem en massa pod-avsnitt från P1 och P3. Gamla sommarprogram (Anja Pärson, Kajsa Bergquist med flera) och gamla P3 dokumentärprogram. Ingen fara för shufflefunktionen här inte.

Coola K och jag efter 6-timmars i Skövde i mars 2008

En sak jag vet att jag kommer sakna i Trollhättan är mjölk. När jag springer långt och dricker sportdryck och sådant till den grad att det börjar krulla sig i munnen så blir mjölk min stora craving. På 24-timmars i Hallsberg tittade de konstigt på mig när jag kom med en förfrågan om ett glas mjölk. Jag undrar om jag bör packa med en liter mjölk bland Ipod, vaselin och compeed?

Måsten brukar ofta vara tråkiga. Jobbiga. Vardagliga. Tröttsamma. Men ibland känner jag att jag måste bara för att jag vill. Det bara går inte att fortsätta annars. Som ikväll när jag skulle gå och sova. Jag låg och funderade på en jobbidé och kunde inte få någon ro. Jag var tvungen att reda ut det hela. Få idén på papper. Så jag gick upp och knäppte på datorn. Gjorde vad som blockerat min hjärna från att slappna av och slå av. Nu sitter jag här med en sparad idéskiss, nästan som i frid och ska snart gå och sova. Behagligt trött och med en rofylld stillsamhet i huvudet.

Likaså kan det bli med träningen. Det utvecklas ett måste som kan liknas vid en mild besatthet. En längtan som växer sig otroligt stark på bara några millisekunder och som sedan vägrar att släppa taget. Det är spännande måsten. Roliga måsten. Som att jag måste testa på att springa de där 400 meters backintervallerna. Nu. På en gång. Jag bara måste. Måste uppleva känslan. Måste försöka. Måste testa! Eller som att jag bara måste testa på att springa mitt eget marathon. Nu. På en gång. Jag bara måste. Måste uppleva känslan. Måste försöka. Måste testa!

Och precis som när jag ska sova finner kroppen ingen stillsamhet förrän jag rett ut det hela. Testat det där måstet. Upplevt det. Helst nu på en gång.

(God natt)

Jag hade planer på en lugn jogg idag, i Tylösands vackra strandskog. Men av det blev det inget. Underlaget passar inte riktigt för lågpulsjoggar. Att gå i djup sand är jobbigt bara det. Så det fick bli lite promenerande istället. Upp och nedför sandbankar. Längs med den del av Prins Bertils stig jag inte går – eller springer – särskilt ofta.

Vi var nere på stranden en sväng och jag badade faktiskt fötterna. Dock med skorna på, vilket inte riktigt var meningen. Men who cares om mina skor blev blöta och sandiga? Jag var smart nog och tog på mig mina gamla skor. Gamla som i 1 år och 3 månader gamla. Ja, allting är ju relativt här i världen. Jag har hunnit slita ut ett par till skor efter det ”gamla” paret. Och numer varierar jag mellan 3 olika typer av skor ägnade åt 3 olika typer av löppass. Om man har problem med att variera sin träning är det bara att tänka att man ska använda alla paren minst en gång i veckan. Nu har jag visserligen inte det problemet, men ändå.

Eftersom jag vilat så aktivt kommer jag att vara superpigg imorgon. Ni vet vad det betyder va?

Snabbt underlag?

En vacker mjukt solskyddad bit av Prins Bertilstigen

Jag badar fötterna!

Jag hade finfint sällskap såklart!

Sedan lekte jag modebloggare. Ni känner väl igen posen?

(Skor: Adidas. Top: Adidas. Tights: Röhnisch. Sport-bh: Casall. Vizor, eller vad fasen det heter på svenska: Puma. Träningstrosor: Craft. Strumport: Nike. Nagellack: chockrosa från Depend. Smink: inget. Det var nog allt…)