Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mån 29 jun: Återhämtningsträning

Att kalla eftermiddagens lagomsnabba promenad på 5km för träning är lite att ta i. I vanliga fall. Men idag är inget vanligt fall. Idag är post-ultra. Idag fick 5km i 6km/timmen-fart duga gott.

Post-ultraglad!

Madde undrade hur kroppen kändes idag och jag måste säga att jag mår oförskämt bra. Bäst i detta hushåll i alla fall. Men så har jag inte sprungit 10 mil som min andra hushållshalva gjort.

Jag är lite stel i benen, men inte värre än efter ett benpass på gymmet. Visst är jag öm i fotsulorna, men det är mest när jag går barfota. När jag knöt på mig mina Nike så försvann onten. Och när jag var ute och gick försvann den mesta av stelheten. Lite lätt träning hjälper återhämtningen. Jag har vilda planer för framtiden. Just nu vill jag att cykelreparationsstället ska ringa och säga att min cykel är klar. Då är det jag som cyklar till Göteborg!

27-28 jun: 12-timmarslopp

Natten till söndagen den 28 juni avverkade jag och Grabben en sammanlagd distans av cirka 16.9 mil. Grabben sprang ungefär ett marathon mer än mig. Hur långt sprang jag? Hur långt sprang Grabben?

Okej, I’ll skip the bullshit. Jag har ganska ont under mina fötter. Grabben har enorm huvudvärk. Vi gör inte många knop just nu men vi är i alla fall ultralöpare. Ja – VI! Grabben, som allra helst skulle vilja satsa på 100 meter sprang mer än 10 mil och gick (sprang) därmed och vann herrklassen.

Jag hade som mål att göra ett ultralopp: 50 km. Jag noterade 63 km och är väldigt nöjd med det. Den jobbigaste stunden var vid 15 km, då hade det inte ens gått 2 timmar. Men jag tyckte att kroppen kändes så trött och seg och vi hade knappt startat men det var så långt kvar så läget kändes allmänt hopplöst och tråkigt. Klockan 3 på natten hade jag helt ändrat stillestånd. Fy fasen vad bra det gick då! Jag sprang på, varv efter varv, kroppen kändes pigg och allt gick bra. Tack Safri Duo (och låten Prelude) som fick igång mig!

Efter min timma av hejdlös energi gick det tungt igen. Det pirrade i benen av fartökningen och det var stelt överallt. Jag hade ont längst ner i vaderna där man böjer foten och i baksidan av knät. Jag bestämde mig för att gå några varv och lyssnade till Anja Pärson som sommarpratade på P1 för några år sedan (innan det hade jag lyssnat på både Gardell, Graaf, Lapidus och Filip & Fredrik).

Strategierna hur jag skulle ta mig framåt avlöste varandra under natten. Varje varv var drygt 1 km och ibland tänkte jag att jag skulle springa 1 varv och gå 1 varv, springa 2 varv och gå 1 varv och så vidare. Att planera min strategi var egentligen bara ett sätt att ta mig framåt. Mestadels gick jag på känsla. När det kändes bra tog jag tillfället i akt och sprang. När det kändes jobbigt så gick jag. Därför tvekade jag aldrig att springa på när det kändes bra. Jag visste att jag skulle ha mina ups and downs i alla fall, oavsett vad jag gjorde. Krämporna skulle komma och gå ändå.

Psykologiskt var det till min fördel att vårt lopp gick samtidigt som 24-timmarsloppet, som redan hade varit igång 12 timmar när vi startade. Jag var aldrig långsammast. Jag var aldrig tröttast. Det var också skönt att ha människor längs banan som jag kände: Grabben, River, MarathonMia, Snorkfröken och 2 andra blogglösa Linnéakillar. Det var kul att se några kända ansikten – och ryggtavlor – ibland.

Som vanligt gick det som allra bäst de sista 3 timmarna. Då hade jag nått mitt mål och fokus låg mest på att ha roligt, inte att ta mig framåt. Det var nu jag socialiserade som mest med de snabba löparna (Mia & Grabben) – springandes i spåret.

Klockan 5 hade jag så ont i knät att jag inte kunde springa. I neförsbackarna gjorde det som ondast. Några timmar senare kände jag inte av någon som helst smärta när jag sprang, även om fötterna ömmade när jag stod stilla. Jag blandade en hel del vila sittandes på en bänk med ett glas cola/multivitaminjuice/chokladmjölk/vatten med några varv runt banan. Nu efteråt inser jag att om jag bara suttit ner lite mindre så hade jag kunnat ta mig en ganska bra bit till. Men just då var det liksom inte värt det. Jag ville ju ha roligt – inte plåga mig vidare bara ”för att”. En egenskap som gör mig till en ganska värdelös tävlingsmänniska. Men jag hade nog inte blivit gladare av några extra kilometrar…

Någon timma före målgång var det en person på banan som såg extra pigg ut och det var Lena som kom för att vara hare åt oss de sista varven. Så då var jag tvungen att ge mig ut och springa lite mer. Eller gåspringa, som vi gjorde då.

När det bara var 10 minuter kvar på våra 12 timmar så tänkte jag att nu har jag gjort mitt. Nu inväntar jag målgången. Men efter några minuter såg jag Mia och jag hakade på henne för ett sista varv – som också blev mitt snabbaste varv på alla 12 timmarna. Jag kände mig pigg då. Sprang inte med ett särskilt vackert löpsteg – men jag sprang. Vi sprang. Och spurtade till och med uppför den lilla backen in mot mål! Slutet på ett tidslopp är alltid bäst.

Base camp för många – grusvägen var en del av banan

En clown (Grabben) och en löpare (River)

Grabben & Jag

Truppen från IF Linnéa med MarathonMia och Snorkfröken till höger

En del av den drygt 1 km långa banan – och några trötta 24-timmarslöpare

Väldigt rena fötter efter 12 timmar.

Grabben får den största pokalen…

Ultralopp

Då så. Nu har jag och Grabben förflyttat våra ben och fötter – och resten av oss själva – från Tylösand och är snart på väg till 12-timmarsloppet i Trollhättan. 24-timmarslöparna har redan varit ute och sprungit i mer än 6 timmar. På vägen ska vi plocka upp River, som liksom Grabben debuterar i dessa knasiga sammanhang. För att krydda natten (loppet startar klockan 22!) lite extra har River en tävling på sin blogg!

Det blev en dag på stranden (och en natt i Trollhättan)

MarathonMia har sina långskubbarflätor och jag har också en speciellt långlöparfrilla. En frisyr som också lämpade sig väldigt bra under mina 6 veckor i Thailand för några år sedan. Eftersom den är fixad är jag klar att åka. Måste bara vänta in Grabben som plockar med sig allehanda prylar från medicinskåpet… (Hallå Grabben det är ju bara en kort liten sprint vi ska iväg på!)

Min långlöparfrilla!

Grabben botaniserar i första hjälpenväskan

PS. Tack snälla Nilla för ditt voicemail igår, och tack Coola K för att du lovat att jag får ringa dig tidigt imorgon bitti när det kommer vara som jobbigast. DS.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!