Att leva riktigt liv pÃ¥ en turistort är lite märkligt ändÃ¥. Jag har reflekterat över det mÃ¥nga gÃ¥nger. Hur jag kan gÃ¥ frÃ¥n jobbet och trilla in pÃ¥ en spelning med nÃ¥gra av vÃ¥ra största artister, utan att boka biljett eller stÃ¥ särskilt mycket i kö. Eller hur jag kan vakna och dra pÃ¥ mig skidkläderna och Ã¥ka upp i skidliften en helt vanlig tisdagsmorgon precis som andra stiger pÃ¥ tunnelbanan. Eller hur jag promenerar över isen hem frÃ¥n jobbet. Eller hur de flesta andra jag möter pÃ¥ byn alltid har semester eller är pÃ¥ konferens – och det kännetecknas oftast människor som är lÃ¥ngt frÃ¥n sin vardag och nästan alltid pÃ¥ bra humör. Eller hur jag i en by med typ 1500 bofasta invÃ¥nare ändÃ¥ är mitt i landets mest restaurangtäta ställe. Knasigt, knäppt och kul.
Jag har bott sÃ¥här i snudd pÃ¥ fyra Ã¥r – och även drygt ett Ã¥r för lite drygt tio Ã¥r sedan när jag säsongade i Kanada. Men dÃ¥ var det ett annat typ av liv; med minimalt med pengar pÃ¥ fickan och hemmafester istället för utedrinkar.
I förmiddags kom min sambo upp och efter jobbet gick vi till Vinbaren i à re som är ett av mina favoritställen för en härlig kväll med bÃ¥de bra mat, bra service – och bra vin.
Vi tog en skål i champagne för att fira en lyckad lägenhetsförsäljning och en bra jobbvecka. Sedan plockade vi in de rätter som vi tyckte lockade mest från menyn som byttes igår och som består av rätter i mittimellanstorlek som man väljer flera av (tips: tre brukar vara lagom). När vi är på Vinbaren blir vi alltid kvar i timmar för vi trivs så bra och vill liksom aldrig gå hem. Men till slut gjorde vi det ändå. Och ute möttes vi av världens snöfall som lagt sig i decimeterdrivor.