Vi var ute på en konferens med jobbet igår och vandrade på Åreskutan. Vi gick triangeln från Åre björnen upp till det vindskydd jag också passerade när jag var ute på långsväng i somras. Sedan svängde vi av och vandrade förbi Byxtjärn och kom ner till Björnen igen.

Det var knasigt vackert – det är så att det inte går att förstå! Såhär såg det ut:

Forsaleden utanför Pilgrimstad (en bit utanför Östersund) har länge varit en av alla de leder i Sverige jag velat upptäcka – den är ju listad som en av de vackraste! Det vet såklart Katrin – så hon föreslog att vi skulle kolla hur Forsaleden såg ut på vintern. Det var ett av de bättre förslagen jag hört, så idag när jag ändå skulle söderöver såg vi till att mötas upp vid en parkeringsficka utanför Pilgrimstad för att ta följde den sista biten på vårvinterblöta grusvägar.

Plusgraderna har gått hårt åt snön i norr så på vissa ställen tog vi av oss snöskorna och gick i våra vanliga kängor. Att gå i skogsgrönska för första gången på månader ger lite pirr i magen – men jag ser ändå fram emot den kommande tidens kyla och snöfall eftersom det ännu finns mycket vinter kvar att ta vara på.

Sommartid åker man bil ända fram till där Forsaleden börjar, men nu såhär vintertid är de sista kilometrarna inte plogade. Den första biten kastade vi oss rätt ut i det obanade och gick längs med vattnet, men snart nog kom vi på den översnöade skogsvägen som bara är framkomlig på sommaren.

Just idag sken solen längre söderöver så molnen låg lite dystert och lurade på himlen; men jag kan verkligen förstå hur vackert det är när solen hittar fram till de porlande vattendragen och fallet där iskallt vatten forsar fram. Vi satte oss ner och hade picknick alldeles bredvid; jag hade kaffe i en termos och nygräddade bullar från Grädda.

Något jag måste addera till min friluftssamling är ett sittunderlag som inte tar någon plats för fårskinnsfällen fyllde upp hela min stora ryggsäck från Osprey som jag fått (pressutskick).

Här är utsikten från vår picknickplats:

Och ett stenkast från oss såg det ut såhär:

Man kan ju inte tro det just nu men om några månader när snötäcket smält och vattnet värmts upp av sommarsolen så kommer människor hit för att bada i de små naturliga bassängerna som bildas – och det kommer dessutom att vara både varmt och skönt.

Jag vill om möjligt ännu mer komma hit i sommar för att springa Forsaleden, som är 7 km från punkt a till punkt b – och allra helst avsluta med ett dopp såklart.

Solen hittade jag förresten 26 mil från just Forsaleden och Pilgrimstad. När jag kom till strax utanför Bollnäs valde jag att vika av från den trafikerade landsvägen för att ta en mindre väg till där vi har vårt hus. Tjälen var på väg ur marken och gjorde vägen blöt och lerig men det gjorde ingenting för som solen strålade! Så pass att jag var tvungen att stanna för att ta en bild över Galvsjön:

Imorse träffade vi Martin som är fjällguide. Det hade snöat lite lätt under natten och dimman låg tät runt omkring oss. Men när vi tog bilen till startpunkten för vår vandring så klarnade det upp och var sådär vintermagiskt med solen bakom molnen.

Den första biten vandrade vi på lätt snötäckt markt i skogen. Sedan närmade vi oss trädgränsen allt mer och det blev glesare mellan fjällbjörkarna som var alldeles djupfrysta med ett tjockt lager snö och is.

Lite senare kom vi upp på kalfjället, Städjan, och vi såg spår av älg, ren och hare. Efter ett tag lät det som ett gäng drönare som kom flygandes, som små maskiner. Men det var någon form av ripa. Harspåren gick ända upp till toppen av fjället – och vi följde efter.

Det är något alldeles visst med att stå på toppen av ett berg eller fjäll och blicka ut över världen – åt alla håll. Att vandra uppför Städjan är relativt enkelt, men kräver ändå en kopp varmt och en bit kexchoklad på toppen.

När vi kommit ner till byn igen gick vi till Charlies och åt köttbullar (vad annars på en skidort?) och sedan spenderade vi eftermiddagen i jacuzzin. Klart värd dag.