Imorse hade vi pannkaksfest medan det snöade utanför fönstret. Det är oklart hur många pannkakor som egentligen stektes på spisen, men det var en trave som fortfarande står i kylen efter att vi ätit oss proppmätta framåt brunchtid.

När det blev eftermiddag tog vi oss upp till Ullådalen för att åka längd. Det var en mycket bättre dag än förra veckan då man knappt såg ett steg framför sig där uppe på fjället. Himlen visade sig helt plötsligt från sin blåaste nyans och vi åkte ett gäng kilometer i spåret innan vi tog en varm choklad med grädde i Lillåstugan. Klart värd dag igen!

Söndagen bjöd på nästan lika mycket storm som i lördags men vi trotsade vädret och åkte upp mot Ullådalen. Vinden och blötsnön rev i ansiktet och bitvis var det nog galenskap att ens vistas där uppe eftersom allt var vitt men eftersom jag skriver detta är vi välbehållna tillbaka.

Jag har aldrig åkt längd i Ullådalen men det kan nog vara fantastiska spår när solen skiner och himlen är blå. Vi blev omåkta av några turåkare som lite senare vände tillbaka, de var uppenbarligen inte lika äventyrslystna som oss.

Efter nästan 3 timmar på fjället kom vi tillbaka till byn hungriga och trötta. Det blev till att ta en evighetsdusch och handla hem gofika från Grädda.

Jobbet höll mig kvar på sofflocket länge ikväll men till slut kom jag ut i mörkret. Det var milt och skönt och lugnt och tyst. Och som sagt, jättemörkt. Jag satte pannlampan på huvudet och stavarna runt händerna; sedan sprang jag ner från Ullådalen till E14 och tog mig, kanske inte lika mycket springandes, upp igen. 4 km nedför och 4 km uppför. Syftet var ett bra pass där jag fick jobba igenom kroppen utan för hög puls. Lite månsken, snötäckta vägar och snötyngda grantoppar på det och livskvaliteten är fullkomligt total.

 Kläder // Craft PXC High function