Jag checkade ut relativt tidigt från kontoret och snörade på mig mina turpjäxor. Jag köpte nya (mina första) turskidor sent i höstas men har ju bara åkt på dem en gång; en kvällstur till Vita renen i Edsåsdalen.

Det känns som att turskidÃ¥kning är njutarÃ¥kning sÃ¥ jag satte pÃ¥ mig underställ och skalpjagg och förberedde mig inte pÃ¥ att bli särskilt svettig – till skillnad frÃ¥n när jag Ã¥ker längd. DÃ¥ är det är tighta funktionsplagg som gäller, ungefär som när man springer.

Det var mysigt att skida runt i maklig takt pÃ¥ fjället i nÃ¥gon timma och se solen gÃ¥ ner i ett rosa moln och känna mörkret sänka sig – och knäppa pÃ¥ pannlampan och stänga in sig i sin egna bubbla. Det var en annan typ av power hour än det cykelpass jag var pÃ¥ igÃ¥r ikväll pÃ¥ SATS Åre. DÃ¥ handlade det mer om mjölksyra, svett och urdruckna vattenflaskor.

Jag gav mig tid att tänka ordentligt på vintern i helgen. Styrde och ställde i min kalender och anteckningsbok. Noterade dagar och möjligheter och synkade med drömmar och lite lösa planer. Inget är spikat eller bestämt, men dit längtan pekar vill jag göra.

Detta vill jag fylla mina vinterdagar med:

1. Jag vill åka alpint. Jag vill träffa kompisar för 8i8:an fler gånger! Och jag vill åka kvällsskidåkning i Duved. Hänga i Tege och när solen värmer vill jag tillbringa eftermiddagarna i Stendalen.

2. Jag vill gå på tur. Min erfarenhet på turskidor sträcker sig till ett tillfälle förra säsongen och då gjorde jag en utflykt på turskidor till Yttersvallen. Så himla härligt mycket friluftsliv alltså. Det känns som att turskidåkning är på gång att bli en supertrend på nytt. Det folkliga är liksom trendigt. Vandring och turskidåkning i svenska fjäll.

3. Jag vill göra upp eld i mörkret. Som värmer och gör världen mysig.

4. Jag vill Ã¥ka skejt. Förra vintern nötte jag en hel del skejtteknik och fick till det bitvis – och blev sjukt trött alla de andra gÃ¥nger det inte gick. Jag Ã¥kte en del klassisk längdskidÃ¥kning men har inget riktigt sÃ¥dant längdsug. Skejt ser sÃ¥ snyggt, härligt, kul och flowigt ut – men just nu övergÃ¥r det mitt förstÃ¥nd hur jag ska kunna Ã¥ka mer än 5 km. Det är jättejobbigt.

5. Jag vill vintercykla. Precis som alltid. Inget nytt under solen här inte. Förra Ã¥ret cyklade jag en hel del runt jul; sÃ¥här sÃ¥g det ut den 22 december till exempel – och efter jul var det sÃ¥ kallt sÃ¥ jag trodde lÃ¥ren skulle frysa sönder. Men fint var det ändÃ¥. Jag undrar hur det blir i Ã¥r!

BONUS: I vinter vill jag köra snöskoter!

Varje Ã¥r sedan jag flyttade till Åre har jag utökat min utrustningspark. Det är fint att vara i naturen – men kan bli dyrt.

När jag flyttade hit köpte jag två par snöskor; ett par till mig och ett par till den som besökte mig som jag ville ta med ut. För snöskor är en sådan där grej som så himla få personer har, men som bjuder på en enkel upplevelse rätt ut i friheten: den orörda snön. Välinvesterade pengar!

Året efter köpte jag en cyclocross; som en racercykel man kan ha dubbdäck på. Jag älskar den och alla upplevelser den har gett mig. Så bra köp!

Förra året köpte jag nya längdskidor. De är vallningsfria (med sådan där skin-lösning undertill) och jag har åkt en del på dem men haft lite oflyt med dem. Tjejvasan åkte jag på mina gamla längdskidor som jag känner mig mer hemma på.

Till den här vinter har jag utökat min friluftspark med turskidor från Åsnes. Jag har inte provat dem ännu men de ligger i bilen redo för massor med äventyr.

Bilder från Ytterstvallen

Jag visste att det skulle vara strålande sol lördagen den 5 mars och jag tänkte att då skulle vara dagen då jag gjorde premiär på turskidor. Alltså jag vet. Jag har inte gått på tur innan; och det är lika bisarrt som det är sant. När jag åkt skidor så har jag åkt alpint eller längd. Men idag gjorde jag premiär och jag gjorde det på led 140 från Trillevallen till Ytterstvallen som är en gammal fäbod och ett våffelbruk. Man kan säga att Ytterstvallen ligger mittemellan Trillevallen och Ottsjö.

Den alpina skidåkningen råder det ju inga tveksamheter kring; finns det backar så åker man. Men det här med längd- och turspår? Vad är skillnaden liksom? Oftast ingenting, i grunden. Många leder för turskidåkning spåras och finns det spår kan man ju åka på sina vanliga längdskidor. Som jag gjorde här i turspåren i Edsåsdalen.

Men jag kan tycka att det finns en skillnad ändÃ¥; riktiga längdspÃ¥r gjorda för längdÃ¥kning (motionsÃ¥kning) tycker jag oftast hÃ¥ller bättre just för att det är en annan typ av skidÃ¥kning. Eftersom det oftast finns en skejtbädd runt omkring sÃ¥ finns det mer plats att kliva ur spÃ¥ren (och till exempel bromsa nedför eller saxa uppför) – vilket gör att spÃ¥ren inte förstörs.

SpÃ¥r för turskidor är ofta skoterdragna vilket funkar fint. Det finns inte sÃ¥ mycket plats att bromsa pÃ¥ utan att förstöra spÃ¥ren – men det gör inget eftersom turskidor inte gÃ¥r sÃ¥ snabbt trots att spÃ¥ren kan vara kuperade och snirkla sig tight mellan träden. Att sätta en turskida lite utanför spÃ¥ret och bromsa (trots att det egentligen inte finns nÃ¥gon plats) är rätt sÃ¥ stabilt jämfört med en klassisk längdskida. Turskidor har ju stÃ¥lkant.

När jag parkerade bilen i Trillevallen var det strålande solsken och knallblå himmel och vädret till trots var jag på ett uselt humör. Ni som följer mig på Snapchat (sararonne) vet. Själva skidåkningen gick bra men jag var irriterad på att skyltningen var kass vilket gjorde att vi hann åka i två olika motionsspår först; visserligen i sprillans ny manchester men det var ändå 3 onödiga kilometrar. Vi skulle ju göra 10 till.

Till slut hittade vi vår led och vi satte av ut i nysnön. Skotern som spårade hann dit först senare på eftermiddagen för vi fick nydragna spår på vägen hem runt kl 15 istället.

Hazel kan vara den enklaste, sötaste och snällaste hund som finns och när vi kom fram till Ytterstvallen var det flera som ville ta med henne hem och lockade med godis. Tur att hon följde med mig hela tiden istället!

På den här bilden ser du Yttersvallens fäbod och det ser ju rätt så folktomt ut:

När jag saxade upp över krönet och mötte folkhavet (nåja) blev jag förvånad för jag hade sett typ tre personer i spåret men väl på plats satt ju ett femtiotal personer och glassade i solen.

PÃ¥ Ytterstvallens fäbod kan man betala med Swish (yey) sÃ¥ jag köpte en pärondricka och en apelsindricka. Turismutvecklaren i mig hade helst velat köpa lokalproducerad lingonsaft eller blÃ¥bärssaft – eller kanske älgörtsdryck – men jag förstÃ¥r att det kanske blir svÃ¥rt om det inte finns vatten eller el i den där fäboden. Det är trots allt inte jag som stÃ¥r och gräddar vÃ¥fflor hela dagen lÃ¥ng i stugan som osar vÃ¥fflor sÃ¥ snart man öppnar dörren. Det är charmigt pÃ¥ sitt sätt; men det var det ocksÃ¥ i den här hytten uppe pÃ¥ en alptopp där jag drack hollersaft.

Hade jag varit mer rutinerad hade jag sÃ¥klart värmt mormors rödvinbärssaft och tagit med mig termos, apelsin och ostmacka inlindad i smörgÃ¥spapper men jag tänkte att vi ju bara ska Ã¥ka en mil. Jag hade mitt mindset inställt alldeles för mycket pÃ¥ svettig längdskidÃ¥kning. TurskidÃ¥kning är ju njutarÃ¥kning även om ”ut pÃ¥ tur aldrig sur” inte riktigt stämde in pÃ¥ mig just den här dagen.

Vi satt på en bänk och jag lutade ryggen mot en vägg och fick med mig säsongens första fräknar efter pausen som också bjöd på bedövande vacker utsikt över fjällvärlden.

På vägen tillbaka till Trillevallen träffade vi en supersöt liten ettårig Welsh springer spaniel och Hazels lycka var total; lika barn leka bäst och när två busfrön till spaniels möts i spåret slår de kullerbyttor med varandra i lössnön.

När jag körde tillbaks till Åre stannade jag till på Strandbergs i Undersåker vilket är det mest fjällromantiska jag vet efter att ha läst en krönika av Marcus Torgeby en gång där han beskrev ett trailpass i Edsåsdalen i kvällssolen; som han avslutade med en apelsin från Strandbergs. Jag handlade tacos istället, och knäckte en Cola Zero direkt vid kassan.

Jag tror att den här dagen kommer bädda in sig fint i minnesbanken, på samma sätt som jag länge, länge kommer minnas den här strapatsrika utflykten till Skurdalsporten.