Jag och min teamie sprang vårt första gemensamma pass inför Dublin marathon ikväll. Vi trängdes med soldyrkande Stockholmare och parerade grilldoft och skrattande picknickfiltar och sommarfester och några andra löpare och gjorde en gemensam mil.

Det finns inte så mycket att säga om kvällens pass förutom att jag konstaterade att vi sprang ungefär lika fort hela tiden och att vi har grunduthålligheten eftersom vi inte var särskilt trötta efteråt. Jag hade trots den känslan en seghet i huvudet som satte sig i kroppen. En seghet som bromsar trots att jag inte är trött. Men det var inte jobbigare före sista steget än efter första.

Det känns bra. Ett marathon är bara tre varv till på den runda som vi sprang idag. Det känns enkelt. Man måste dra nytta av att lura hjärnan och så.

Före midsommar vill jag dra en halvmara och i juli vill jag ha minst ett pass på 30 km. Jag kommer också att springa ett gäng tröskelintervaller på 10 minuter eller mer.

Idag fick jag också en inbjudan till Helsingborg Marathon. Det kan bli stressigt i höst.

Det finns trösklar och så finns det trösklar. Och jag har upplevt två av dem ikväll, fast den ena har jag redan glömt bort.

Tröskeln att resa mig från soffan och byta tröttmössan mot en annan mössa med reflexer var rätt hög men till slut kom jag iväg. Redan när jag hörde första tonerna av uppvärmningslåten hade jag glömt den där första tröskeln och det var dags för den andra; mjölksyratröskeln.

Jag hade planerat för långa intervaller strax under tröskeln. 2 stycken på 10 minuter. Det är mitt första längre intervallpass på länge, den senaste tiden har jag mest kört korta backintervaller.

Mina förberedelser var bokstavligt talat minutiösa och istället för att kolla klockan hela tiden hade jag gjort en spellista som stämde nästan exakt med intervall- och vilotiden.

Kvällen var kall och klar och jag hade vinterkläderna på. Plus reflexväst såklart. Och pulsklocka på armen. 174 slag visade den nästan konstant under intervallerna, vilket är min tröskelpuls – eller en bit under min tröskelpuls en dag då dagsformen är stark. Känslan från att ligga där runt tröskeln är kittlande. Inte bokstavligt just då och där, men nu efteråt. Det spritter i kroppen och jag känner mig liksom både pigg och trött. Men mest pigg. Som om kroppen är full med bus som hoppar och studsar i bomull. En himla härlig känsla alltså!

Nu får man gå och duscha med en lyxig och dyr duschcréme, eller hur! Det är jag värd.

Gårdagskvällen började med middag på Raw (supergott), drinkar i Biblioteksbaren (hette inte den Björkbaren förut?) på Bygget och slutligen Agnes på scen. De två förstnämnda sakerna var klart bäst!

Och den här dagen då? Jo, den började med toksnöfall så jag tog sovmorgon. Sedan satte jag en pulled chicken på spisen och sprang tröskelintervaller med stavar på Åresjön. Det har varit spännande att gå i fönstren som vätter ut mot sjön och titta, för hela tiden har jag haft något nytt att kika på. Först var det pimpeltävling, sedan de sedvanliga fallskärmsflygarna och de som åker bräda med skärm, och sedan kom ett flygplan och landade. Ja, inte det försvunna från Malaysia då. Utan ett mindre.

Mina egna intervaller gick fint. Eller, rätt så fint. Jag sprang 2*10 minuter men kände mig lite svagare än vanligt sett till hur min puls låg till. Det var tungt i snön idag, lite som på en sandstrand, så det spelar väl in. Lägg till stavar på det och kanske jag ska räkna ner min tröskel några slag. Det är ju sportspecifikt det där.