Efter jobbet tog jag min medicinboll och gick ner till Åresjön. Den där vimpeln som alltid pekar åt något håll hängde idag rakt ner och molnen speglade sig i vattnet. Det var ovanligt lugnt och stilla – och himlen var blå.

Jag satte timern på 20 minuter och körde en amrap. As many rounds as possible (=amrap) av ball slams, steg upp på bänk, situps (av crossfittyp – de heter förmodligen något särskilt), armhävningar mot bänk och utfallshopp. Om och om igen i 20 minuter.

Det var härligt att kunna träna i tunn tröja och efteråt låg jag på bänken och tittade förnöjt upp i det blå.

Tröja // GAP. Tights // Kari Traa.

Det kittlar i magen när jag tänker på landsvägscykling. Av två orsaker: dels för att känslan av frihet är förtjusande nervpirrande. Och för att jag är lika nervös varje gång. Att springa är enkelt; ena foten framför den andra. Att cykla är också enkelt; men cykeln är ett delikat kraftpaket och jag vill ha full koll på exakt allt.

En kik på väderleksrapporten inför helgen gör att jag hoppar på stolen och klappar händerna av förtjusning. Jag veeet att det är en hel vecka kvar till helgen och att mycket kan hända, men när det spås bli 18 grader och sol i Åre så dansar förväntan i bröstet. Det första jag måste göra är att lämna in cykeln på service. Min Nishiki med kolfiber har gått mil både på landsväg och trainer och jag vill se över däck (slits på trainer och jag bytte dessutom aldrig till trainerdäck) och kedja och även byta kassett; det finns fler, längre och styggare backar här uppe än i Halmstad och Hälsingland om jag säger så.

Jag vill också kolla om det finns några mot Östersund som cyklar landsväg och som måhända håller ungefär samma tempo som jag. Jag är egentligen inget jättefan av att träna i grupp utan trivs liksom bäst på egen hand. Men… ibland är det faktiskt trevligt med lite sällskap.

Jag är så extremt glad och lycklig. Jag var lite velig först, men så bestämde jag mig. Var lite osäker på vädret men drog på mig flossade löpartights, en underställströja och en tunn löparjacka. Snörade på mig mina Salming löparskor som har blivit mina Stockholmsskor. Som gjorda för fina pass med lätta steg runt Kungsholmen.

Redan när jag åkte flygbussen från Arlanda direkt hem till dörren (i princip) så var vädret lekfullt soligt, men fortfarande blött från ett regn som varat jag vet inte hur länge. Jag gick och köpte sushi och tog upp trapporna till min Stockholmslägenhet. Slogs av hur fantatiskt fin den är (ljus och fräsch men jag skulle vilja måla bort lite av allt det vita och få in lite mer betong). Hur stan pulserar utanför fönstret. Men också hur fantastiskt grönt det är utanför samma fönster!

När jag insåg att jag faktiskt inte bryr mig ett skit om hur det går i Let’s Dance funderade jag på att dra en pod runt Kungsholmen. Sedan insåg jag att det inte var något att fundera på. Nu när jag inte bor i Stockholm så måste jag ju göra det bästa av mina timmar när jag väl är här.

Jag lämnade lägenheten med tydliga tankar om att jag har en Stockholmskris. Jag gillar Stockholm men står samtidigt inte ut. Jag kom tillbaka till lägenheten och älskade allt. Hur våren smekte min kind längs Kungsholmsstrand. Hur regndropparna på de försiktiga bladen höll folk borta från gatorna. Fast på Sommar! var det folk – och där kom jag springandes mitt i kön.

Det var länge sedan mitt steg kändes så lätt och ledigt som det gjorde ikväll. Jag vet inte om det var Salmingskorna – eller om det var jag. Kanske var det Stockholm. Jag är oerhört tacksam för den här kvällen!