Jag är ingen löpcoach eller fystränare eller PT och aktar mig noga för att skriva typ ”såhär ska man göra” och propsa på rätt och fel. Det jag skriver eller tipsar om är sådant jag personligen tycker eller tänker – eller som jag hör om som jag tycker är värt att sprida vidare. Det hindrar dock varken mig eller någon annan att kritiskt ta in information. Att inte ha en utbildning betyder nämligen inte att man inte har kunskap.

Hur som helst, igår var jag på en kvällsföreläsning med Årenaprapaterna och Gå & löpkliniken och jag tycker att en av delägarna till butiken (löptränare sedan way back) sa några bra grejer om löpsteg och löpteknik och att man kommer långt genom att förhålla sig till tre saker. Man kan säga mycket om löpteknik och göra det hur svårt som helst. Som i mycket kunskap ligger en stor del av utmaningen inte i själva kunskapen i sig utan hur man förmedlar den. Prata med kunden på kundens vis liksom.

Hans tre tips för ett bättre löpsteg var dessa:

> Tänk ”här kommer jag – se på mig” när du springer (istället för att helst vilja gömma dig som många gör). Det gör att du automatiskt sträcker på dig och får en bättre hållning.

> ”Lyssna hur ditt löpsteg låter och spring så tyst som möjligt”; då springer du förmodligen mest rätt och undviker till exempel hälklamp.

> ”Landa nära tyngdpunkten”, dvs foten under dig.

Jag har uppgraderat mitt backpass från att innehålla 6 backintervaller till 8. Min löpcoachande sambo tycker att jag ska springa 12. Jag är på väg dit, men jag orkar inte hela vägen. Inte i huvudet. Som jag skrivit förut tycker jag att det är mentalt jättejobbigt att springa många intervaller. Hellre få men långa.

Det blåste och var kallt om öronen. Sådär som det liksom värker. Men mellan pulstopparna hann jag ändå tänka att maj tamejtusan är en helt fantastisk månad i Åre. Jag har hört så många säga att maj är värsta månaden (jag har nog bara hört en person som faktiskt gillar maj) men det är alldeles gudomligt med ljuset. Jag sprang mina intervaller runt 22.15 och det var som eftermiddagsljus i december. Magiskt.

Inte visste väl jag att sådan otrolig kärlek skulle uppstå i somras. Jag minns fortfarande när vi träffades första gången. Det var på Österlen och det var varmt och alldeles fullkomligt underbart. Jag bedyrade inte min kärlek till dig just där och då, men jag har gjort det många gånger senare.

Adidas Adios Boost – vi är kompletta tillsammans!

Visst, det kommer vara tillfällen då jag teamar upp med något annat. Inov-8 när jag ska springa trail till exempel, eller ännu tunnare saker när jag vill ha over the top maximal känsla när jag ska springa fort. Men Adios Boost är min mest okomplicerade och allra bästa allround sko. Det finns många skor jag gillar – men skulle jag bara få leva med en enda sko resten av mitt liv så skulle det vara denna.

Och nu har jag ett sprillans nytt par. Den kärleken! Den peppen! Den löparglädjen!

Men jag vet inte om jag kan kassera mina gamla Adios Boost. De har gått många mil. Vi har gjort mycket tillsammans. Sprungit en dammig halvmara på Cypern till exempel. Hängt på tartan. Tagit det lugnt under många morgonjoggar. Kämpat oss igenom en och annan Björgenintervall. Tack för den här tiden – nu ser jag fram emot något nytt. Och lite yngre.