Det är lite roligt att ni är så många som tycker att jag ska göra en spellista på Spotify. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte ens har Spotify! Jag hade gratisversionen en gång men lyssnade aldrig, köpte betalversionen men lyssnade inte då heller. Och sedan sket jag i det.

Jag är medveten om att jag kan vara den enda 80-talisten i Sverige som inte har Spotify.

Hur som helst, Adidas har gjort ett kul samarbete med Spotify som jag tycker du ska spana in. Man går in här och fyller i vilken stad man bor i, sin favoritlåt, hur långt man ska springa och hur tufft. Och så får man en spellista.

Jag gillar att träna till Adele och allra helst när det är remixat i housestil. Om listan blev bra vet jag som sagt inte så ni får testa åt mig! Berätta gärna sen. Kanske är det värt att jag fixar mig ett konto…

Jag lämnade in min Nishiki på Åre bikes klockan 12 och hämtade ut den strax innan klockan 17. Snabb service! Bra sådan dessutom. Nu återstår bara en sak: att faktiskt cykla.

Det stör mig lite att jag fortfarande ser mig som nybörjare på landsvägscykling, trots att jag faktiskt cyklat i några år och rätt många mil. Dels har jag så många proffscykelvänner med till exempel SM-guld (Jessica) eller som hör till de snabbaste triathleterna i Sverige på cyklingen på Ironman (Karin) och de härliga människorna på Craft Sportswear som liksom lever cykling och då framstår min solskenscykling med fotostopp som tja, lite blek. Dessutom är jag alltid nervös innan jag ska ut.

Nu ser jag fram emot cykelpremiären så att fjärilarna i magen kan lugna sig lite.

Finaste cykeln: Nishiki Limited. Mattsvart och snabb och en riktig proffscykel!

I sommar ska jag och Annika springa Jämttriangeln. Hur svårt kan det vara liksom?

Jämttriangeln är en klassisk vandringsled som går mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Sträckan är några kilometer från 50 och man brukar gå den i tre etapper med två övernattningar. Vi tänkte först springa den med en övernattning, men sedan blev vi snåla (det är långt ifrån gratis att bo på fjällstation) och tänkte att va fan – vi springer väl allt på en gång då.

Det hela känns rätt så görbart även om det alltid är vanskligt med terräng för det tar alltid längre tid än man tror. Det är lite drygt 60 dagar tills det är dags och även om jag inte sprungit mer än ett marathon sedan förrförra sommaren (då jag sprang mer än 50km på Tjejmarathon) så är jag inte så rädd för distansen i sig. Mitt distansrekord ligger på 8 mil så jag har rätt bra med marginal innan jag tycker att det är långt på riktigt.

Däremot har jag faktiskt mycket enklare att springa asfalt än terräng. Min kropp beter sig i vanlig ordning tvärtom för hur det borde vara. Terräng är ju skonsamt och asfalt hårt? Yeah right. Mitt ena knä (jag glömmer alltid vilket) brukar alltid protestera efter dryga 2 mil terränglöpning och visa tydliga tecken på överansträngning. Men med lite prehab och terränglöpning inför det stora äventyret så ska nog det där ordna sig också. För hur var det nu – hur svårt kan det vara?