Dra mig baklänges – den här dagen! Jag har gått Blanktjärnsrundan förut, när jag var typ… 15. Det var länge sedan men jag minns det väldigt tydligt. Blanktjärnsrundan sätter sig på minnet av en hel massa bra skäl. Det turkosa vattnet! Bergen i horisonten! Renarna! Det är en fjällupplevelse utöver det vanliga.
Det är väl kanske inte alltid rengaranti på den här rundan men jag minns att vi såg ren förra gången också, och idag har vi sett ungefär hur många som helst – på ditvägen, hemvägen och mitt i spåret. Inte konstigt, vi gick ju rätt igenom deras kök.
Östra Blanktjärn är den kända tjärnen nära Vålådalen med sitt turkosa och alldeles klara vatten. Det är en helt makalös syn när man blickar ut på den mellan träden högt upp på en brant ås. Det är som att det går ett lyckligt, kittlande rus genom kroppen. Turkost liksom! Bland allt det gröna! Och de vita fjälltopparna! Man kan inte få nog och vill bara se mer och tids nog kommer man också ner till strandkanten när stigen gör ett kraftigt nedförslut.
Leden runt Blanktjärnarna är ungefär 11 km och bjuder på bra löpning. Den är riktigt bra skyltad så ingen fjällkarta behövs. Det är blandat stig och spång, och nu i början av maj var det torrt och snöfritt de första 6km och sedan blev det mer snöigt – men aldrig riktigt blött (förutom mellan ledcentralen och hängbron, där var det som lerigast på hela sträckan). Det var klart mycket torrare överlag än vad jag trodde!
När vi satte oss i bilen och åkte mot Vålådalen var det världens oväder med kraftig blåst, snö och sedan hagel – men när vi kom fram kom också solen och vi fick nästan hela rundan i strålande solsken. Det kom några snöflingor precis när vi kom fram till tjärnen men snart nog sken solen igenom och allting blev magiskt. Sådär riktigt, riktigt magiskt.
Jacka // Marmot. Glasögon // Bliz Velocity XT. Tights // Craft WP Stretch. Skor // Inov8 X-talon 190.