springa marathon

Var kommer tacksamhet från?

Jag sitter på en buss mot Stockholm och känner mig extremt tacksam. Kanske kan känslan av tacksamhet också räknas in i begreppet hälsa? De dagar jag känner väldigt mycket tacksamhet är dagar då jag mår bra. Och mår jag bra så har jag en hög dos riktigt bra hälsa i mig.

De senaste gångerna jag har åkt mellan Åre och Stockholm har jag kört bil till Hälsingland till min mormor och morfar som just nu också är väldigt mycket hundvakt till Hazel. Från Hälsingland har jag sedan antingen åkt tåg till Stockholm – eller som idag: buss. Det är en rätt så tom buss jag sitter på med gratis och snabbt wifi. Saknas bara en latte i pappmugg så hade livet varit komplett just här och nu. Men jag får nöja mig med den där tacksamheten.

Jag är på väg mot Stockholm för ett kul frukostevent imorgon bitti – och för att om några dagar åka till Dublin och springa marathon. Efter att ha anmält oss för ett halvår sedan är det snart dags på riktigt; och oj vad vi skrattar på Snapchat om hur vi inte förberett oss de sista sex veckorna.

Här var mitt sista långpass och sedan dess har jag sprungit kanske två-tre gånger. Annika har också haft en hel del oflyt och har inte sprungit många kilometrar på länge heller.

Men det spelar inte så stor roll tänker jag; vi springer (och går) för upplevelsen. Eventuellt blir den där upplevelsen en rejält lång dag med ösregn men vi har i alla fall bokat hotell med bastu.

När tacksamheten är påtaglig spelar inte resten särskilt stor roll. Men var kommer den här känslan av tacksamhet från; den som drabbar oss med full kraft ibland – för att andra dagar vara helt borta. Eller är du en sådan som känner ett jämnt flöde av tacksamhet i princip jämt?

Voxnamacken IMG_7311

Voxnamacken, min favoritmack mellan Hälsingland och Åre.

Dramatiken inför Dublin marathon

Och så var det bara ungefär 20 dagar kvar till Dublin marathon och även om jag sprang en timme häromdagen så har jag inte fått till mitt sista långpass som tänkt. Det är jag egentligen inte så orolig för rent fysiskt – men det hade varit skönt för huvudet att få det gjort. Att kunna lägga ytterligare 30 km bakom sig och känna att ja, en extra mil kan jag nog springa på det här.

Just nu känner jag inte riktigt så. Alls. Det kommer kräva ett enormt pannben av mig för att ta mig runt den där marathonsträckan i Dublin den 26 oktober.

Först och främst känner jag ingen som helst trygghet i att jag är i bra form. Just den här punkten stör mig inte så mycket för jag har insett att jag tycker det är lika jobbigt att springa 5 som 15 kilometer. 15 tar lite längre tid och konstigt nog känner jag mig trött de första 5 – sedan går det bättre. Därför är 5 km alltid jobbigt.

Det som är lite värre är mitt knä som jag inte litar på ett dugg. Jag har inte ont i det, men det är stelt och jag märker att när jag kör på så blir det ännu stelare. Men som sagt, ont gör det inte så just nu räknar jag med att det kommer fixa sig och det är bara lite överansträngt.

Ja ungefär så är läget och detta marathon springer vi helt utan prestation – utan enbart på pannben, många tidigare mil i benen och med en trygg erfarenhet att ett marathon är ett marathon och det finns ett gäng andra saker som är värre.

dublin marathon

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!