Jag får besök till helgen; min äventyrskamrat Annika kommer upp! Förutom att bjuda på behövlig fjälluft och många timmars sömn för hennes del, så har hon också önskat sig ett långpass. Alltså långt som i långt.

Jag vill inte räkna minutrar, jag vill springa många kilometrar, deklarerade hon i ett sms.

Jag har inte sprungit långt sedan vi sprang marathon i Dublin i slutet av oktober och först så ville jag övertala henne att vi kanske kunde göra något annat. Men sedan kom jag på att det just är detta som är målet med min träning: att i princip kunna göra vad som helst när som helst. Inklusive att springa rätt så långt rätt så spontant.

Att äventyret alltid väntar runt hörnet har jag symboliskt påmint mig själv om genom att ha ett gäng energibars och bloks i en vas på fläkten ovanför spisen. Såhär ser det ut:

De ligger där och väntar på mig som en påminnelse om att det äventyrliga aldrig behöver vara långt bort eller särskilt svårt. Jag gillar att se min fullproppade vas om morgnarna när jag maler bönorna till mitt morgonkaffe, eller om kvällen när jag (ibland) fixar rent på köksbänken.

Det är också symboliskt att den där drickchokladen från Åre chokladfabrik står precis bredvid. Eftersom mitt träningsliv också inkluderar sådant som choklad. Och kladdkakor (kolla denna glutenfria kladdkakedröm som PT-Fia påminde mig om häromdagen). Och kanelbullar.

Till höger står ett nytt te i en plåtburk som jag köpte för 199 kronor. Ett jättedyrt te. Men jag ville ha det och burken var fin så den kommer få stå framme och får symbolisera något det med. Kanske lugn och ro i ett rätt så fullspäckat liv.