Min bakgård är oändlig och vi skrattade igår när vi valde skogsstig och tyckte att det var härligt annorlunda trots att vi har hela Jämtlands fjällvärld att klättra upp på. Men ibland vill man ha en skogsstig och då åker man mot Vallbo (samma väg som mot Vålådalen) och tar en runda på Bäverkroken. Vi parkerade strax efter Fångåmon och fick den bästa delen stig som går längs med Fångån.

Vi körde helkväll med både after work och middag och under tiden hann hösten göra entré. På vägen tillbaka var skogen både guldig, rostig och röd och det var snudd på knasigt hur snabbt det gick från sommar till höst på bara någon timme.

Igår morse var det dessutom runt 4 grader när jag tog en morgontur upp till #sarasfrukosttopp. Mina mössor ligger i hallen och har redan börjat användas och det går knappt att tänka att jag kör underställ och en sprakande eld i kaminen medan det fortfarande är badväder och sensommarvärme längre söderut i exakt samma land.

Igår stod jag ensam på Ullådalens parkering kl 23.46 och var alldeles lycklig. Vinden rev i håret och regnet smattrade lätt mot jackärmen. Det var 6 grader varmt och jag hade underställ under min episka jacka från Craft som är den snyggaste jag någonsin ägt och som ligger högtidligt vikt i min garderob. Den är fyra eller fem år gammal och jag älskar den fullständigt.

Jag hade tillbringat större delen av kvällen med en middag på Fjällgården med några vänner och jag var inspirerad upp till öronen. Men jag kände att det fanns så mycket liv kvar som jag ville leva just den här dagen. Så jag bestämde mig för en sen löptur upp till #sarasfrukosttopp. Ja, löptur. Jag är stark i regn och blåst och sena nätter. Jävligt väder ger mig energi och det bubblade skratt i bröstet när mina andetag kämpade ikapp med vinden.

När träden glesade ut sprang jag in i dimman och befann mig där hela vägen upp till toppen. Från klippkanten var det bara mjölkig utsikt men jag visste att där nere låg Åre. Kylan nypte i öronen och ögonen glittrade. Så fint är livet.

Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.

Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.

En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!