I helgen var jag ute och sprang långpass – jag tränar just nu inför marathon i Dublin i slutet av oktober. Jag har sprungit rätt mycket terräng under sommarhalvåret; men 20 km terränglöpning i fjällen är inte samma sak som att nöta 20 km på asfalt. Därför valde jag att springa helgens långpass på en grusväg – och sedan vända efter halva distansen.

Att springa terräng på fjället är lite som att vara ute på äventyr; som till exempel när jag sprang den här magiska rundan till pyramiderna och Issjödalen. Men på mitt senaste långpass ville jag inte ha ett uns äventyr. Jag ville bara känna hur kroppen kändes av 24 km platt mark under fötterna.

Jag började i Åre Björnen och sprang den hårt packade grusvägen mot Huså. Jag hade koll på de första fyra kilometrarna från det här löppasset, men blev förvånad när de sista tre-fyra kilometrarna (före vägen tog slut i Huså) bara gick rätt nedför. Jag visste ju att ju mer nedför det gick – desto mer uppför skulle det gå efter vändning. Och det gjorde det ju, med besked.

Trots att jag ofta springer runt två mil så kan jag inte låta bli att tycka att det är långt. Att vara mentalt stark är en av mina bästa grenar men idag fascinerades jag ändå över hur långt ett marathon är; och det rubbade min balans lite.

Jag tog fram mina starkaste vapen och satte ett kort marathonlopp i perspektiv; dels hur långt de som kör Ö till ö swimrum springer (mer än 60 km) men också hur fasansfullt långt många av de flyktingarna som just nu är fast i Europa, måste gå.

Jag gör ofta sådana jämförelser för att skapa perspektiv och göra det som jag tycker är jobbigt mer görbart. Det känns inte lika omöjligt då. Och såhär med någon dags perspektiv så undrar jag om jag var så himla trött egentligen? Det känns så långt borta.

Det var 12 grader och ruggigt ute – och eftersom jag visste att jag skulle springa långt och med låg puls så valde jag att springa med vinterjacka. Ett riktigt skönt val; det är min gamla favoritmodell Craft WP Stretch som bytt namn och nu heter Defense (den finns här!). Tightsen är kompression från Craft helt i svart (de finns här!). Skorna är ett par Adidas Ultra Boost; jag kommer springa marathon i denna modell men ska nog köpa ett par nyare skor inför loppet.

Pyramiderna och Issjödalen låter så otroligt vackert tycker jag; lite som en annan värld. Det var det också, skulle det visa sig. Med utgångspunkt från Vallbo tog jag sikte på det där som jag inte riktigt visste vad det var, men jag visste att jag ville dit.

Pyramiderna har länge stått på min lista över stigar att upptäcka. I maj såg jag att det började bli springbart då den mesta av snön smält, och häromdagen dök en löparbild från Pyramiderna upp i mitt Instaflöde. Jag tog det som ett tecken och eftersom det skulle bli så himla fint väder idag tänkte jag att nu var det dags!

Jag packade karta och vatten och energigodis utifall att – även om jag för det mesta inte försöker äta så mycket socker när jag tränar utan istället vill jobba på att ha en effektiv fettmotor under långa pass och använda den som energikälla – det är en fördel inför framtida långturer. Men, när det gäller terräng så vet man aldrig hur det går eller hur länge man är ute så jag stoppade ner en Clifbar bloks som är som gelegodis.

Leden som går till Pyramiderna och Issjödalen är populär bland mtb-cyklister och överlag tyckte jag att jag mötte rätt mycket folk; långt många fler än jag brukar möta. Som helhet tycker jag att det är rätt stenigt och det är därför rätt tekniskt både sett till cykling och till löpning. Dessutom ska man över vatten här och var; efter cirka sex kilometer är det som en äng där stigarna blivit diken och ja, det är blött. På andra ställen ligger fina broar men vid fler än ett tillfälle fick jag vada. En gång gick vattnet upp till knäna – det var friskt och det pirrade i kroppen av frihet. Det kan inte hjälpas när man har ynnesten att hoppa över eller kliva genom forsande fjällbäckar där det är så klart så det finns inte.

Men; vi börjar från början – jag har märkt hur värdefullt det är att googla bra ledbeskrivningar när man ska ut på äventyr så man vet vad man har att vänta.

I Vallbo kan du parkera vid lappkapellet eller på en parkering 200 meter längre fram. Leden mot Pyramiderna börjar med en grusväg. Du ska ha lappkapellet i ryggen och därefter gå rakt fram. Efter ca 500 meter tar du höger in på en stig.

Det går uppför i princip hela vägen till Pyramiderna (ca en mil). Ett segt motlut med mycket sten. Här och var bryts den breda steniga stigen ut mot väldigt fin spång som är lättcyklad och lättsprungen, men stenen kräver fokus så du inte stupar på näsan.

Efter ca 4 km kommer du till Stor Vargtjärnen som är otroligt vacker. Just nu vill du nog inte stanna här eftersom du förmodligen (och förhoppningsvis – annars blir det jobbigt) är pigg, men på vägen tillbaka är det skönt att vila ögonen på något annat än skog och sten.

Leden är lätt att följa ända till Grönvallen. Här delar sig stigarna; går du rakt fram kommer du direkt till Issjödalen – tar du lite mer höger kommer du till Pyramiderna. Det kan vara klurigt att se var stigen går eftersom det rinner vatten överallt men lita på skyltningen – den tar dig rätt trots att det ser ut som att du ska kliva rätt in i en å som dessutom är rätt djup.

Det är bara 3 km till Pyramiderna från Grönvallen men det är sega och rätt tröstlösa kilometrar – precis när du tröttnat på stigen där det inte händer särskilt mycket öppnar sig landskapet och du står hänförd med kalfjället rakt framför näsan. Du skymtar dessutom Pyramiderna och är du som jag kommer du vara snabb på att plocka fram kameran.

Vid Pyramiderna delar sig stigen och du kan antingen promenera rätt uppå dem eller följa den kryssade leden. Jag valde leden och frestades en stund att följa den ända till Lunndörren men där leden mot Lunndörren går rakt fram ska du istället ta vänster för att komma till Issjödalen. Här är det inte skyltat mot Issjödalen alls så det är ett vettigt tips att ha med sig karta för att kolla vilka stigar som leder dig rätt – och framförallt vad du har runt omkring dig!

Uppe på kalfjället är det lite som ett månlandskap. Det är kargt och stenigt och solen gassar på med full kraft; luften dallrar ovanför marken och när jag ser ett gäng vandrare långt långt bort i det platta stenlandskapet och infinner sig en något surrealistisk känsla. Är det en hägring? Är jag på månen?

Leden tar en stor och vid sväng runt Pyramiderna och här är det lättsprunget (och lättcyklat) – på ett ställe måste man ta sig över en bred å med en kraftig fors och jag tar ett stadigt tag om Hazel som nästan virvlar bort i den kraftiga strömmen.

När leden delar på sig igen kan du fortsätta rakt fram på en stig mot Anarisstugan. Det ska du inte göra – istället ska du ta tvärt vänster nedför en kraftig brant och fortsätta följa ledkryssen. Jag kan tänka mig att det kittlar i magen om du cyklar mtb här, men det gör det om du springer också. Stigen är smal och svindlande och ett välkommet inslag istället för månlandskapet och fjälltopparna.

Efter en liten stund kan du skymta en vacker dal; det är Issjödalen med den friska och klara och lätt turkosa Issjön. När jag kommer hit är några färgglada tält uppställda och det ligger människor och solar sig på klipporna vid sjön. Jag ser ett gäng cyklister närma sig från andra hållet och det är en lugn oas och en samlingspunkt för löpare, vandrare, tältare, cyklister och en och annan hund. Det är oändligt vackert.

Innan Issjön delar sig leden återigen i två stigar; ta den som går vänster. Jag är på väg att ta fel stig eftersom den som går rakt fram är skyltat med Vallbo via Tomröven – och det är en omväg.

Det är lättsprunget till en början och det är skönt. Kroppen börjar kännas mör efter cirka 16 km terränglöpning (och en del gång där det är stenigt och knixigt). Det känns härligt att veta att det nästan bara går nerför härifrån. Och det märks, du blir snabbt omringad av träd och du befinner dig i skogen igen. Efter ca 4 km är du återigen i Grönvallen och du känner igen marken du nyss trampat (eller cyklat) på.

Jag landade på runt 25-26 km när jag sprang den här rundan; går du upp på pyramiderna blir distansen nog kortare. Även om många av kilometrarna går på steniga stigar genom skog och det bitvis är rätt tråkigt, så är det en häftig runda med vidder och vyer som jag kommer att minnas länge.

Jag stannade aldrig och fikade, men det finns flera fina ställen att ta rast på. Dels vid pyramiderna men också vid Issjön och Stora Vargtjärn.

Fin spång i början

Stora Vargtjärn, ungefär halvvägs mellan Vallbo och Grönvallen

Första vyn mot Pyramiderna

Utsikten är hänförande just där – åt alla håll!

Stigarna delar sig; till vänster går du för att komma upp på Pyramiderna – den stora stigen rakt fram är kryssled mot Lunndörren och går runt Pyramiderna mot Issjödalen

När jag började var det soligt och kallt – men framåt eftermiddagen blev det allt varmare. Jag kör lager på lager från Craft och deras trailkollektion. En keps eller solglasögon är bra att ha – jag kör Bliz som låg i ryggsäcken

Galet häftigt naturfenomen

Det är ett månlandskap där uppe

Issjön i Issjödalen