Jag har precis anmält mig till ett marathon i höst. Om 166 dagar är det dags. Då står jag på startlinjen tillsammans med Annika. Vi kommer gissningsvis att springa i fem kilometer och sedan kommer vi såklart fortsätta springa, men redan då kommer vi att börja snacka om den där ölen vi ska fira med på kvällen.

Någonstans på vägen kommer Annika att säga att nu har vi sprungit 17 km fastän vi kanske bara har sprungit 12, för ungefär så räknar Annika. Men det är precis det jag gillar med henne och hon är min bästa springkompis! Lyssna till avsnitten från Cyprus 4 day International Challenge i podden Träningsglädje Talks så kommer du att förstå hur vi är.

Jag har aldrig fullföljt ett marathon – jag har faktiskt bara startat en enda gång. Däremot har jag sprungit själva distansen, och mycket längre än så, flera gånger.

Marathondistansen skrämmer mig inte rent konditions- eller ligamentsmässigt. Jag kan nog greja en mara alla dagar jag vill, och det tror jag att många kan bara man vågar tänka så och inte fastnar vid att man ska ha ett visst tidsmål eller så. Men det är klart, allra helst vill man klara såväl ett marathon såväl som träningen inför ett marathon, utan att drabbas av ont eller leda.

Den 26 oktober springer jag och Annika ett marathon i Dublin, och efteråt dricker vi öl. Det kändes helt rätt i magen när hon föreslog det efter att ha försökt locka med mig på andra utmaningar som inte kittlade där det skulle. Men Dublin träffade rätt!

Dublin, som jag lämnade 2003 och bara besökt en endaste gång efter det. Efter lite drygt 10 år återvänder jag!

De två översta bilderna är från fyradagarsloppet på Cypern – de två understa från när vi rev av Jämtlandstriangeln i somras:

Sista bilden är efter drygt 50 km – visst ser vi pigga ut!

Det är många som är lyriska över Röhnisch shape tights. Jag tycker att de är snygga på sitt stiliga sätt och trots att de är enfärgade så händer det mycket med sömmar och minimönster i tyget. Reflexdetaljerna är tydliga och de sitter tight och kontrollerat på kroppen.

Jag drog iväg på en fredagsrunda och lyckades hålla undan för regnet. När jag kom hem gjorde jag fredagspizza.

Botten bestod av 5 dl mjöl, 1.5 tsk bakpulver och 75 gram smör som blandas ihop (för hand) till en grynig massa. Häll sedan i 2 dl mjölk och rör snabbt till en smidig deg. Kavla ut tunt och jämnt på två bakplåtspapper.

Fördela topping på pizzorna. Jag äter helst pizza utan tomatsås och häller istället över en burk smaksatt creme fraîche, halverade körsbärstomater och riven lagrad ost.

Skjutsa in i ca 210 graders värme i ca 15 minuter.

När pizzorna är klara lägger du över ruccola och skivor med bresaola som får lite värme från de nygräddade pizzorna.

De räcker till ungefär fyra personer. Mums!

Hela kvällens löptur var som mjuka fotoögonblick som knäpptes av på löpande band. En ljuvlig aprilkväll när det lider mot maj. En vän löparhund som gjorde precis som jag ville och som sprang snällt i min takt vid sidan av. Glasögon på nästippen och ingen som helst trafik på vägen.

Vill man åka till den vackra ensamheten där solen aldrig går ner och där bergen smeker ens inre själ, då ska man åka till Åre nu och några veckor framöver. Det är en alldeles ljuvlig tid när dagarna är oändligt långa och man har vägarna och stigarna för sig själv. När man kan sitta vid Åresjön och solen fortfarande står högt på himlen trots att klockan slagit middag. När de enda som är här är de som tappert tränar året om för att det är en del av livet.

Det finns så mycket kärlek till Åre under lågsäsong. Under högsäsong med såklart, men att vara här just nu det är ändå oslagbart.

Vi kunde inte motstå vårsolen och skålade i prosecco på balkongen till blå himmel redan i eftermiddags. Och när jag kom hem hade pappa styrt middag (det gör han alltid, min mamma jobbar inte så…) och nu sitter vi alla tre och jobbar framför en film. Äpplet faller inte långt från trädet och så vidare.