Det har varit morgon igen. En grå sådan, om än lite oförarglig. Inte alls en vacker sensommarmorgon likt de ni har i söder just nu. Utan snarare en försiktig påknackning från hösten som verkar vilja säga att den är på väg nu.

Igår var jag och köpte klossar till mina landsvägsskor. Klossarna klickar man i pedalerna och de finns i olika varianter; man kan antingen ha SPD eller SPD-SL. Jag har SPD på min cyclocross och SPD-SL på min landsvägscykel. Om du cyklar spinning på gymmet med cykelskor så är det SPD du har och länge körde jag också SPD på min gamla landsvägscykel.

SPD SL-klossarna slits snabbt eftersom de är gjorda i rätt mjuk plast och även om man sitter på cykeln när man cyklar så blir det några steg på asfalt här och där ändå. I början av sommaren när jag skulle cykla landsväg så funkade det en dag inte längre att klicka i skorna och sedan dess har jag varit för lat för att köpa nytt.

Men så monterade jag på de nya klossarna igår kväll och imorse var jag inte alls lat utan stack iväg och cyklade några mil före frukost. Det är ju märkligt hur vissa saker tydligen inte är lika jobbigt som andra saker…

Morgonen var sömnig och fridfull och på ett ställe där inte ett enda ljud hördes stannade jag och lyssnade på tystnaden. Jag älskar lugnet i mina fredagskvällar och jag älskar stillheten i mina lördagsmorgnar och att cykla min favoritrunda är ett fantastiskt sätt att leva min morgon på.

När jag kom hem var jag kall. Jag cyklade med underställströja och vintertights men jag hade behövt booties på skorna; fartvinden gick rätt igenom meshen på ovansidan och sista milen fantiserade jag om allting varmt: bastu, brasa, varm dusch och en stor kopp kaffe. Det finns en viss njutning i det också.