Jag sitter på en buss mot Stockholm och känner mig extremt tacksam. Kanske kan känslan av tacksamhet också räknas in i begreppet hälsa? De dagar jag känner väldigt mycket tacksamhet är dagar då jag mår bra. Och mår jag bra så har jag en hög dos riktigt bra hälsa i mig.

De senaste gångerna jag har åkt mellan Åre och Stockholm har jag kört bil till Hälsingland till min mormor och morfar som just nu också är väldigt mycket hundvakt till Hazel. Från Hälsingland har jag sedan antingen åkt tåg till Stockholm – eller som idag: buss. Det är en rätt så tom buss jag sitter på med gratis och snabbt wifi. Saknas bara en latte i pappmugg så hade livet varit komplett just här och nu. Men jag får nöja mig med den där tacksamheten.

Jag är på väg mot Stockholm för ett kul frukostevent imorgon bitti – och för att om några dagar åka till Dublin och springa marathon. Efter att ha anmält oss för ett halvår sedan är det snart dags på riktigt; och oj vad vi skrattar på Snapchat om hur vi inte förberett oss de sista sex veckorna.

Här var mitt sista långpass och sedan dess har jag sprungit kanske två-tre gånger. Annika har också haft en hel del oflyt och har inte sprungit många kilometrar på länge heller.

Men det spelar inte så stor roll tänker jag; vi springer (och går) för upplevelsen. Eventuellt blir den där upplevelsen en rejält lång dag med ösregn men vi har i alla fall bokat hotell med bastu.

När tacksamheten är påtaglig spelar inte resten särskilt stor roll. Men var kommer den här känslan av tacksamhet från; den som drabbar oss med full kraft ibland – för att andra dagar vara helt borta. Eller är du en sådan som känner ett jämnt flöde av tacksamhet i princip jämt?

Voxnamacken, min favoritmack mellan Hälsingland och Åre.