Det känns fint när det är enkelt att dra en halvmara utan större bekymmer en vanlig vinterlördag. Nästa gång någon undrar vad jag träna inför så ska jag säga att det är just detta. Att kunna springa lite drygt en mil för att äta en våffla och sedan springa tillbaka igen och att dessutom se det som kul upplevelselöpning som inte kräver några större förberedelser.

Jag packade ett extra underställ, mössa och en extra jacka i en löparryggsäck – och passade dessutom pÃ¥ att stoppa ner en hydroflask med varm saft. Det var skönt att byta till nytt och torrt när vi kom fram till KolÃ¥sens fjällstation och Ã¥t vÃ¥ffla med hjortron och drack en kaffe.

Vi var borta pÃ¥ detta äventyr dygnets alla ljusa timmar (vilket visserligen inte är sÃ¥ mÃ¥nga); det tar sin tid att köra frÃ¥n Åre till Kallsedet (denna gÃ¥ng valde jag grusvägen över Fröå Gruva ner mot HusÃ¥ och förbi Fäviken och runt Kallsjön till Bonäshamn – sedan väg 336 mot Kallbygden). Vi parkerade nära Kallsedets camping och började springa därifrÃ¥n.

Här finns spår av älg precis överallt och på vägen hem såg vi flera stycken. När vi stannade till vid ICA Björnänge var det lite stelt i benen efter att ha kört bil i dryga timmen men nu såhär några timmar senare känns kroppen precis som vanligt. Fast med lite mer pirr i benen. Jag tänker att det är alla celler som skrattar och gör high fives och känner träningsglädje.

Jag gillar Kallbygden, den delen av Åre kommun som vi sprang i just igår. Här är fler gånger jag varit runt om i Kall:

> Suljätten – ett somrigt tips till Åre (enkel men häftig vandring med fantastisk utsikt) 

> Den gången vi red Haflinger i Krok

> Bilder från Kolåsen och Skäckerfjällen

Ikväll tog jag mig an Suljätten; en bergstopp i Kallbygden som enligt sägnen är en jättes näsa. Det var mitt sista löppass innan helgens kraftprov och jag tog det med ro, precis som jag och Annika ska göra i helgen.

Jag sprang där jag kunde, och där jag inte kunde springa sÃ¥ gick jag. Eftersom det nästan bara gick uppför pÃ¥ vägen upp (logiskt) sÃ¥ blev det som sÃ¥ att jag gick upp till största del – och sprang ner. Men eftersom det dels var väldigt brant nedför i början, och ibland lite för tekniskt för att springa, sÃ¥ sprang jag inte hela vägen ner heller.

Fint var det i alla fall! Det var soldisigt fram till runt klockan 20 och sedan blev det hur soligt som helst. Man kan ju tro att det skulle vara tvärtom.

Uppe pÃ¥ toppen blÃ¥ste det friskt och det hade faktiskt varit skönt med en mössa där uppe. Det är en cool topp att vara pÃ¥, perfekt för picknick men ocksÃ¥ ett tokbrant stup pÃ¥ ena sidan. Jag blickade ut över skogen och försökte se nÃ¥got levande (älg, ren, björn…) som hade varit kul att se pÃ¥ lagom avstÃ¥nd men nä, inget. Bara jag.