Idag var det äntligen dags för landsvägspremiär på riktigt för i år. Egentligen tänkte jag cykla redan igår men jag hade varenda pinal förutom det viktigaste – hjälmen. Den är i en annan stad visade det sig. Jag köpte en ny. Dels hade jag tänkt köpa en ny i alla fall eftersom jag haft min gamla så himla länge, och så ville jag ha en som syns.

Det var en tjej inne på Cyklande tjejer (grupp på Facebook) som påminde om det: har du mörka färger så syns du extremt dåligt på cykeln i skuggiga partier. Och skuggiga partier kommer alltid, särskilt om man är solskenscyklare som jag.

Jag har väldigt sällan mörk tröja eller jacka på mig när jag cyklar. Det har nog aldrig ens hänt. Av samma anledning som ovan vill jag synas. Idag blev det vit cykeljacka (Craft Featherlight) och det var ironiskt att jag hade full vintermundering på mig när alla andra jag mötte kom i shorts och t-shirt.

Planen var att cykla tidigt imorse. Vid 6 gick jag upp och kollade vädret men när termometern visade 5 grader och det blåste rätt ordentligt på sjön så sköt jag fram planerna. Jag hade fortfarande 5 grader i huvudet när jag packade cykeln på bilen och körde mot Järpen. Det visade sig dock vara typ 20 grader – och jag var påpälsad med leg warmers, booties och underställströja. Tack och lov för min outfit så blåste det lite här och var så det blev bara för varmt i uppförsbackarna. Den första cykelbrännan får därmed vänta på sig.

Jag cyklade från Järpen bort mot Kall (väg 336) och tillbaka igen. Utsikten var magisk, solen sken och det mesta var fantastisk. Jag skrev förut att jag var nervös inför cyklingen och det är jag, men det släpper efter första tramptaget. Cykling är ju helt fantastiskt alltså. Har jag sagt det förut?

Jag lämnade in min Nishiki på Åre bikes klockan 12 och hämtade ut den strax innan klockan 17. Snabb service! Bra sådan dessutom. Nu återstår bara en sak: att faktiskt cykla.

Det stör mig lite att jag fortfarande ser mig som nybörjare på landsvägscykling, trots att jag faktiskt cyklat i några år och rätt många mil. Dels har jag så många proffscykelvänner med till exempel SM-guld (Jessica) eller som hör till de snabbaste triathleterna i Sverige på cyklingen på Ironman (Karin) och de härliga människorna på Craft Sportswear som liksom lever cykling och då framstår min solskenscykling med fotostopp som tja, lite blek. Dessutom är jag alltid nervös innan jag ska ut.

Nu ser jag fram emot cykelpremiären så att fjärilarna i magen kan lugna sig lite.

Finaste cykeln: Nishiki Limited. Mattsvart och snabb och en riktig proffscykel!

Det kittlar i magen när jag tänker på landsvägscykling. Av två orsaker: dels för att känslan av frihet är förtjusande nervpirrande. Och för att jag är lika nervös varje gång. Att springa är enkelt; ena foten framför den andra. Att cykla är också enkelt; men cykeln är ett delikat kraftpaket och jag vill ha full koll på exakt allt.

En kik på väderleksrapporten inför helgen gör att jag hoppar på stolen och klappar händerna av förtjusning. Jag veeet att det är en hel vecka kvar till helgen och att mycket kan hända, men när det spås bli 18 grader och sol i Åre så dansar förväntan i bröstet. Det första jag måste göra är att lämna in cykeln på service. Min Nishiki med kolfiber har gått mil både på landsväg och trainer och jag vill se över däck (slits på trainer och jag bytte dessutom aldrig till trainerdäck) och kedja och även byta kassett; det finns fler, längre och styggare backar här uppe än i Halmstad och Hälsingland om jag säger så.

Jag vill också kolla om det finns några mot Östersund som cyklar landsväg och som måhända håller ungefär samma tempo som jag. Jag är egentligen inget jättefan av att träna i grupp utan trivs liksom bäst på egen hand. Men… ibland är det faktiskt trevligt med lite sällskap.