Kvällen cykelpass var efterlängtat. SÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger som jag tänkt ge mig ut men som det strulat och jag inte kommit iväg. Men nu sÃ¥: med laddat batteri (jag kör elektroniska växlar pÃ¥ min Nishiki Limited), med rätt skor och pedaler, med riktiga glasögon – och med rätt väder. Ja, förutom att det blÃ¥ste motvind dÃ¥.

Jag vidgade vyerna lite och körde Runemo-Freluga-Stagårdsvägen och Anneforsvägen mot Finnfara och fram till Annefors. Sedan tog jag höger och körde Alfta-Runemo. Det landade på runt 55 kuperade kilometrar men knappt en enda meter där lupinerna inte stod som en tyst hejaklack längs vägen. Solen kastade sina sista strålar på mig när jag svischade förbi de djupaste björnskogar.

När man tar höger från Stagårdsvägen och kör Anneforsvägen ut ur Bollnäs tar man snart sikte på en raksträcka som aldrig tycks ta slut. Den går uppför tills den når himlen. Uppförsbackarna slutar inte där utan håller konstant i sig till Annefors ungefär. Det kändes rejält i mina cykelovana ben. Första chocken kom den första milen. Det var inte ett dugg kuperat men bara att sitta på cykeln var ovant för dem som numer mest är vana vid att springa.

Sedan kom backarna. Energin var det inget fel på, inte heller att jag inte hade vattenflaskor på cykeln (hade inte rätt sort hemma och det där är ju noga) men det gick ju så mycket uppför! Går det uppför så går det nedför, men det går ju å andra sidan bra mycket snabbare.

Uppförsbackarna pirrar mysigt i benen just nu, som ligger upplagda på soffan framför TV:n samtidigt som vädret blir allt sämre där ute. När jag kom hem tändes grillen och jag fick en mojito i handen. En finfin söndagskväll i sommartid!

Cykling är förbaskat härligt alltså. Jag är lycklig efter varje runda. Och varje gång jag cyklat undrar jag varför jag inte cyklar oftare? Jag älskar, älskar, älskar att cykla!

Finnfararundan som jag cyklade är mer kuperad än El Diablo tycker jag, så det var bra träning. Och är du nyfiken på cykling har du väl inte missat detta?

Tröja // Glow från Craft. Byxa // Glow Bib från Craft.

Skor // Mavic. Hjälm // Specialized. Glasögon // Bliz Eyewear.

Idag gjorde jag äntligen utomhuspremiär för säsongen på kolfiberracern. Solen sken men det blåste kallt på förmiddagen så jag väntade till eftermiddagen så att det hann bli ännu lite varmare innan jag trampade iväg på en av mina favoritrundor i Hälsingland.

Jag mötte några t-shirtmänniskor som påtade i sina trädgårdar men själv hade jag Craft Storm Bib (vinterbyxor) och tre lager på överkroppen. Jag garderade mig med booties på fötterna (skönt, så man slipper frysa) men jag hade vanliga sommarhandskar.

Mina vanliga sportglasögon hade jag glömt hemma så jag fick ta mina piloter från Bliz på näsan, men det funkade rätt så bra. Det blir ju lite mer luftgenomströmning så ibland rann tårarna av fartvinden, men det var nog lyckotårar i sådana fall.

Första halvan gick jädrans snabbt för då hade jag vinden i ryggen och böljande utförslöpor på biltomma vägar där jag mötte en och annan motorcykel som kanske också gjorde en av barmarksäsongens första turer.

Varje gång jag cyklar så tänker jag på hur mycket jag älskar det – känslan av frihet är enorm. Riktigt enorm! Varje gång jag cyklar och dundrar ut i en nedförsbacke så tänker jag också ”hoppas alla skruvar sitter i”. Jag har nog inte cyklat utför en enda gång utan att ha tänkt den tanken. Alla skruvar satt som de skulle den här gången också – och jag är enormt glad över dagens cykelpremiär.

Jag hade lite möten på ett annat fjäll söderöver så jag passade på att köra några timmar till och kom hem till Hälsingland framåt kvällskvisten. Jag kom till ett tyst och tomt hus så jag satte på mig cykelkläderna och tog mig ut en sväng på crossen. Det var blandat packat snö och isbana så det kändes bra med dubb. Riktigt hur halt det är förstod jag inte förrän jag klickade ur foten och ställde mig med fötterna på marken. Glashalt. Och typ jättekallt. Garanterat myggfritt.

Det var becksvart ute och det är svÃ¥rt att förstÃ¥r hur mörkt det kan vara ibland. SÃ¥ dessa kvällsturer gör mig gott – jag jobbar bort mörkrädslan. Det funkar bättre pÃ¥ cykel än i löparskor för jag tänker att det är lättare att cykla frÃ¥n saker och ting än att springa frÃ¥n dem.

Exakt vad ”saker och ting” är vet jag jag inte. Kanske en vampyr? Kanske en björn? Just björnarna är lite osannolikt, men jag hörde om en i Whistler som cyklade in i en björn pÃ¥ en cykelväg i mörkret. Exakt vem det var vet jag inte. Exakt hur sant det är vet jag inte heller…