Tisdag morgon och jag vaknar lite trött efter drygt fem timmars sömn. Vi har kollat klart Skam till långt efter midnatt. Sedan pratat om livet och lite till. Så som man gör när natten är sen och det nästan börjar bli morgon.

Jag har packat mina väskor. Gjort klart inför en ny dag som inte börjat ännu. Sover några timmar medan dagen gryr där utanför.

Tisdag morgon och jag vaknar lite trött – men glad – efter drygt fem timmars sömn. Bilen rullar mot en ny destination och härliga vänner som ger massor av inspiration. Dagen är fullmatad på alla sätt; till och med bokstavligt. Kontoret är flyttat till ett kök och mellan jobbpratet kommer vi in på mycket annat. Så som man gör när dagen är bra och man är med härliga människor.

När ljuset börjar skimra i guld många timmar senare tackar vi för oss och jag rullar norröver. Jag hänger mig helt åt min guilty pleasure som innebär att spela gamla Westlifelåtar så högt det bara går i bilen och skråla med i refrängerna. När jag bodde i Dublin mellan 2000-2004 köpte jag alla album.

Jag svänger in på gårdsplanen till huset i Hälsingland strax efter kl 22 och katten Charlie har bråttom fram för att säga hej och att han saknat mig. Vi pratar lite och jag tar en minut vid solnedgången som alltid är magisk över åkrarna och grannens gård långt där borta.

Och det slår mig att jag borde cykla.

Snabbt skickar jag iväg frågan på sociala medier ”jag har beslutsångest, cykla eller inte cykla?” och får svaret ”cykla!” inom en minut. Jag snabbar på. Sätter på mig cykelkläder, pumpar min cyclocross och knäpper hjälmen. Ut och iväg i sommarnatten.

Jag väljer grusvägar och svänger in på en och annan stig när jag ser den och kommer snart fram till en bro över älven Voxnan. Samma älv som vi badar i nedanför huset. Samma älv som jag brukar springa stig bredvid. Det är tyst och stilla och vackert och efter solen finns spår av en rosa och lila himmel.

Klockan är en bit efter 23 och jag är ju redan övertygad, men får än en gång en bekräftelse på att det alltid är värt det.

Jag cyklar hela året och varje årstid har sin tjusning. Vinterns frasande från dubbdäcken som möter isen och det sliriga på nysnön. Mörkret och stjärnorna. Pannlampan och kylan. Höstens klara dagar med alla färger som är så fantastiskt fina. Stillheten och lugnet och syret. Vårens första rundor som alltid är lite kallare än man tänkt sig eftersom man längtar så väldigt. Och så sommaren. Med alla dofterna och med varma solstrålar mot bar hud.

Jag lämnade Stockholm imorse med siktet inställt på Åre men en mellanlandning i Hälsingland. Jag velade lite mellan min landsvägscykel och min cyclocross men valde crossen för att komma så långt bort från verkligheten som möjligt. Det landade en nyckelpiga på styret medan jag pumpade däcken lite senare när jag gick över svampig myrmark till en sjö surrade myggorna intill mig.

Däremellan cyklade jag kilometervis med fin grusväg mellan skog och åter skog. Böljande backar, rullgrus och potthål och sådant som jag faktiskt gillar på cykel. Det hade regnat några timmar tidigare så marken var mjuk och sugande och där i skogen lurade björnarna, det är jag alldeles säker på.

Hur som helst så såg jag inte björnar, men vet ni hur snabbt de springer eller? Jag råkade se en Youtube-film med en man som möter på björn i skogen och de är snabba. Jag skulle behöva en utförsbacke om jag skulle bli jagad av en (vilket man för övrigt extremt sällan blir, jag vet).

Jag cyklar hela året, sommar som vinter, men en sak har jag alltid haft svårt för och det är det här med att fixa med cykeln. Typ byta till dubbdäck och sådant. Det är alltid en hög tröskeln mellan säsongerna. Eftersom jag bara fått punktering en gång har jag inte behövt byta slang och kränga av däck och greja, så jag är ovan helt enkelt. Och okunnig. Jag vill helst bara cykla!

I senaste numret av Utemagasinet – eller om det var tidningen Friluftsliv – så var det ett reportage om att cykla fatbike på fjället mellan fjällstugor. Det ska jag verkligen göra i vinter. Gärna på skare med solsken och blå himmel! Men, det är minst lika härligt att cykla cyclocross på vintern, med dubbdäck på går det stadigt trots is som underlag eller hårt packad snö. Kolla bara hur lycklig jag ser ut:

Jag fick hjälp av min kusin Conrad, som går i femman och redan är proffs på det mesta och särskilt allt sådant som har med cykel att göra, att byta till dubbdäck på cykeln. Skönt med egen mekaniker alltså! Det är egentligen inte jättesvårt att byta däck, mest lite meckigt att kränga av däcket och att få på det igen. Särskilt när jag dessutom slarvat bort min däckavkrängare.

Jag cyklar i storm tights från Craft, underställströja, en cykelspecifik lager 2-tröja (som har fickor i ryggen för saker man vill ha med, men jag har sällan med något faktiskt) och så min ytterjacka. Mina booties i neopren är ovärderliga, liksom mina hummerhandskar. Ja de kallas så eftersom fingrarna delas upp i två partier så att man lättare kommer åt växlarna.

Jag och Conrad gav oss iväg på perfekt snöiga vägar. Ju längre ut i skogen vi kom desto färre bilspår var det – och istället blev det slirigare. Efter ett tag tog vägen slut och vi kom ut på en åker som vi pulsade oss över – och på andra sidan mötte vi mina föräldrar som åkt turskidor.

Vi slog följe med dem hem på en oplogad skogsväg som var svårcyklad. Det är bra med neoprenbooties också när man måste plöja igenom snön!