Det hela började på en restaurang vid italienska rivieran. Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor också i sina bästa år, drogs in i samtalet om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden ”kärleken tar slut efter 3 år”. Föga anade han de högljudda protesterna från framförallt Sofia, och föga anade han att uttalandet skulle leda till att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek. Här kommer Lindas inlägg på temat.

Klockan fem en morgon i Civezza vaknar jag av tystnaden. Jag känner efter, funderar lite och trotsar sedan varenda cell i min kropp, kliver upp, smyger ut på terassen och luktar på soluppgången. Svalorna har redan dragit igång sin dag och tuppar på olika håll i dalen har morgonmöte, kuckelikuandet ekar mellan bergen.

Jag går uppför trappan till platsen där man kan se hela Civezza och ända till Medelhavet. Och jag funderar på något som varit ett frekvent samtalsämne den här veckan. Kärlek. Är det en myt? Kan den hålla för evigt?

Enligt forskning (och Lorenzos argumenterade) håller den initala kärleken i en relation i tre år. Då har den göttiga förälskelsen passerat och det är då det riktiga arbetet börjar. Det är då ord som ”kompromiss” och ”uppoffring” verkligen börjar få innebörd och göra den allra ihärdigaste romantikern till en skeptiker.

Jag har varit singel alldeles för länge för att vara något annat än en skeptisk romantiker. Efter 11 år där en relation knappt tagit sig förbi månadsstrecket minns jag inte hur det är att vara den viktigaste personen för någon annan. Och ibland undrar jag på riktigt vad det är för fel på mig. Jag är övertygad om att kärlek finns och att den kan hålla en livstid med kommunikation och arbete. Jag vet bara inte om den är för mig.

Detta är min stora sorg. Att kärlek, den klassiska världsomvälvande sorten, kanske inte är menad för mig.

Jag har blivit väldigt duktig på att vara ensam. Kanske för bra. Och jag har blivit bra på att fokusera på saker jag har kontroll över. Mitt arbete. Mina vänskaper. Min relation till mig själv. Min kärlek till mig själv är det absolut viktigaste kärleken och den jag inte behöver vänta på. Men också den som kräver mest arbete.

Den ljumma sommarvinden stryker över mina nakna lår. Fulla av de celluliter jag hatat så intensivt. En kropp jag avskytt. Som jag med tid och svidande insikter lärt mig acceptera.

Jag blickar ut över Civezza och känner en djup tacksamhet över att få vara. Få känna. Över att jag är modig och gör mitt yttersta för att leva ett liv som gör mig lycklig. Att jag vågar leva mitt liv fullt ut. Och att även om Den Stora Kärleken inte är för mig så har jag ändå hittat en kärlek jag kan räkna med i längre än tre år. Min egen.

Inlägget är skrivet av Linda från La Linda och är en del av en gästbloggcirkel som vi gör ihop med Sofia och Katarina. Du kan läsa mitt inlägg på samma tema hos Sofia, Sofias inlägg hos Katarina. och Katarinas inlägg hos Linda. Sedan är vi förstås alla väldigt nyfikna på hur länge kärleken varar enligt dig?

Jag lämnade Civezza imorse efter en härlig kväll vid poolen igår kväll. Vi fick en magisk solnedgång med Prosecco i jacuzzin och magiskt goda pizzor. Du vet, av den där typen som inte ens känns onyttig för att den är gjord med kärlek och bra råvaror. Det är just det som är det härliga med det italienska, genuina köket i allmänhet – och Le Cinque Torri Ristorante här i Civezza i synnerhet. Le Cinque Torri är restaurangen där vi ätit tre kvällar och som jag gärna skulle äta på exakt varje kväll om jag var här en hel vecka.

De andra tre tjejerna stannar kvar några dagar till och får ännu fler dopp i Medelhavet. Själv tar jag med mig min nya Proseccovana hem över midsommar tror jag bestämt. Men Civezza vill jag absolut åka tillbaka till – jag är förtjust i italienska rivieran av många skäl, men framförallt tack vare den härliga gästvänligheten och för att det inte känns så turistigt.

Här i Civezza sitter man på torget och hälsar på alla som kommer förbi och man är glad och nyfiken. Det bjuds på leenden i den lokala supermarketen och i köket på restaurangen. Italien är härligt helt enkelt!

Vi satt ute vid poolen tills dess att solen gått ner igår kväll. Först då promenerade vi hemåt genom en av gränderna till vårt hus som ligger precis vid torget. Här är alla husen jättegamla och vi har väldigt många trappor i vårt; men också fyra sovrum – alla med varsitt badrum. Om kvällarna har vi suttit på en av våra två terasser och bloggat och jobbat och redigerat hundratals bilder.

Nedan ser du torget där vi druckit cappuccinos om morgnarna. Här ser du nästan alltid Franco som har koll på prick allt och som haft en italiensk restaurang i London i 30 år. På bilden har han precis skaffat Instagram förresten. Och så träffar du troligtvis kvinnan från supermarketen som har en pytteliten hund. När du går in till henne och köper en Prosecco från hyllan plockar hon fram en redan kyld flaska som hon ger dig istället.

Imorgon ska de andra åka ut på havet och jag ska följa deras Instastories slaviskt. Ikväll får de njuta av ännu mer golden hour och en sista kaffe innan natten tar vid och de får lyssna på italienskt kvällsprat genom öppna fönster från torget där nedanför. Nästa vecka kommer ett omtalat svenskgäng till Civezza som varje sommar hyr ett hus under en vecka och har fester vid poolen. Vi har använt taggen #vivicivezza på Instagram men även #ladiesontheriviera – så kolla dem om du vill se hur vi haft det!

Här är den svenska sidan om Civezza som också inkluderar det boende där vi bodde.

Vår guide Lorenzo har förstått att det här med stränder går hem hos oss och medan gårdagen bestod av en beach club utanför San Remo så bestod dagens utflykt av en tre kilometer lång sandstrand i Alassio. Vinden var mjuk och havet var stilla och hettan brände sanden redan strax efter 9 på morgonen då vi kom dit.

Stranden består av olika delar, lite beroende på hur mycket pengar man är villig att betala: antingen ingenting och så tar man med sig sin egna handduk och trängs. Eller så betalar man allt från lite till lite mer och får olika grader av trängsel. Vi var nästan längst bort på stranden och hade det mesta för oss själva. Alldeles bredvid solstolarna köpte vi perfekta cappuccinos som vi drack under vårt gigantiska parasoll som täckte oss alla fem.

Några timmar senare, efter livliga diskussioner som sig bör i Italien och ett väldigt långt dopp i Medelhavet, promenerade vi in till stan Alassio för lunch. Det var en mysig liten stad med små gränder som var alldeles för smala för ens italienska bilar att tränga sig igenom. Det finns en hel del turister här, men de består av Italienare vilket jag tycker ger en härlig känsla till just det här stället – och faktiskt hela regionen Ligurien, eller italienska rivieran.

Sofia, Lorenzo och Katarina

Sofia har fått mig hooked på Caffe Affogato; espresso med en kula glass i. Gott!