Igår blåste det snudd på storm på fjället men jag tog med Hazel på en tur för att känna på vinden och hur den friskade upp själen inom mig. Kragen på jackan piskade mot kinden och vindbyarna försökte lägga krokben på mig. De tidigare skidåkarnas spår hade snöat över och vi gick över vågformade drivor av snö på vår promenad mellan kala fjällbjörkar och övervintrade myrmarker.

Det var rätt så fint ändå. Fast på kvällen fick jag sota för min dag som började med skidåkning och slutade med snöskor. Musklerna högt upp i sätet tog spjärn och protesterade och det sitter i än idag. Jag går stelt, rör mig begränsat och känner hur min energi läcker åt de håll där den inte gör någon nytta.

Idag samlade jag lite kraft och tog mig upp mot Torstens stuga i Björnen tillsammans med en kompis – som visade sig vara grannstugan till Skiers där vi hade konferens denna fantastiska dag i höstas. Lätt en av de absolut vackraste fjälldagarna jag minns! Sedan värmde jag upp bastun och lirkade med mina muskler, rullade på min foam roller men kände faktiskt inte hoppet komma åter. Men – kanske vaknar jag upp som en ny människa imorgon?

En del av kompisligan är här och vi möttes i spåret igår kväll. Det var kaosväder hela dagen och vi var tvungna att skotta ut bilen från parkeringen. Den mängd snö som fallit hade blivit tung och lagt sig som en mur kring karossen.

Vid spårcentralen i Björnen stod gänget och huttrade och väntade. Det slog mig sedan att även om vi varit på Vasaloppet allihopa (som kämpar och som supporters) så har vi faktiskt aldrig åkt längd tillsammans. Gänget körde klassiskt och jag kämpade med min skejt.

Jag kan ha dragit vinstlotten för det var extremt svårvallat och när gänget kom på upploppet så kände jag inte igen dem alls – de åkte så annorlunda mot för hur de brukar. Och nog var det så, för det hade tydligen blivit styltor under skidorna rätt så snabbt. Jag såg till och med en tjej som gick på skidorna nedför en backe helt utan glid eftersom det fastnat så mycket snö under fästvallan.

Min egen skejt gick det okej med, så länge jag har flow och inte tänker för mycket. Måhända kan de två hänga ihop. Jag åkte uppe vid Fröå tjärn och fick fightas med en hel del nysnö men det kan ju vara bra att få kämpa lite.

För övrigt så funderar jag på att köpa mig ett gäng skejtlektioner så att jag lär mig bra teknik från grunden. Jag gillar att lära mig grejer har jag kommit fram till. Och så funderar jag starkt på att göra slag i saken och gå en del klasser hos Yoga stories.

J & V, Åsa & Jessica – och så Snabba Fötter liggandes som på ett riktigt lagfoto 

Vilken fantastisk dag det här blev till slut. Jag pratar inte bara om Kallas fantastiska skiathlonlopp där hon öppnade OS med ett silver, och grymma Marit Björgen som tog guldet och som faktiskt skulle kunna ta guld i allt hon kör i OS. Nej, jag pratar också om vädret. Detta väder som kan skilja sig så mycket åt från en dag till en annan att det är ett ständigt samtalsämne för oss svenskar.

Morgonen började dimmigt. Jag låg länge och drog mig i sängen och gick upp lagom till damernas OS-start. Grabbarna stack ut i backen och jag letade upp mina längdskidor från förrådet. Sist jag använde dem var i julas – då vallade jag med klister. Jag öppnade dörren och spanade in vädret, kände lite på snön och skickade iväg sms med vallafrågor till mina experter Viktor och Malin. Sedan började jag rengöra skidorna för jag insåg att klister inte var vad som skulle funka bäst i spåret idag.

Efter grön base wax vallade jag med lila och åkte iväg till spåren i Björnen – Åres längdskidcenter. Solen strålade, granarna var snötyngda, himlen var knallblå och ett gäng hundspann var ivriga att komma iväg. Längdspåren var riktigt fina och jag hade bra fäste (lite sämre glid dock) och skidade runt och tänkte på hur jäkla bra jag faktiskt har det. Vilken lycka att få uppleva sådan här natur kombinerad med stillhet och tunga andetag. Hjärtat skrattade inombords.

Längdåkning förresten, det kan vara det jobbigaste jag vet i träningsväg. Jag åkte Tjejvasan för några år sedan och är väldigt nöjd med mitt lopp – men så mycket mer än 3 mil skulle jag inte orka med. Så som jag upplever det är 3 mil skidor mycket jobbigare än ett marathon. Och mycket jobbigare än många mil på cykel. Därför är jag otroligt imponerad över alla Vasaloppsåkare och tycker att det är fascinerande att många förundras över ultralöpare – men i samma andetag inte ens reflekterar över hur många som tar sig igenom de 9 milen mellan Sälen och Mora och hur starkt det är!