Igår blåste det snudd på storm på fjället men jag tog med Hazel på en tur för att känna på vinden och hur den friskade upp själen inom mig. Kragen på jackan piskade mot kinden och vindbyarna försökte lägga krokben på mig. De tidigare skidåkarnas spår hade snöat över och vi gick över vågformade drivor av snö på vår promenad mellan kala fjällbjörkar och övervintrade myrmarker.

Det var rätt så fint ändå. Fast på kvällen fick jag sota för min dag som började med skidåkning och slutade med snöskor. Musklerna högt upp i sätet tog spjärn och protesterade och det sitter i än idag. Jag går stelt, rör mig begränsat och känner hur min energi läcker åt de håll där den inte gör någon nytta.

Idag samlade jag lite kraft och tog mig upp mot Torstens stuga i Björnen tillsammans med en kompis – som visade sig vara grannstugan till Skiers där vi hade konferens denna fantastiska dag i höstas. Lätt en av de absolut vackraste fjälldagarna jag minns! Sedan värmde jag upp bastun och lirkade med mina muskler, rullade pÃ¥ min foam roller men kände faktiskt inte hoppet komma Ã¥ter. Men – kanske vaknar jag upp som en ny människa imorgon?

En del av kompisligan är här och vi möttes i spåret igår kväll. Det var kaosväder hela dagen och vi var tvungna att skotta ut bilen från parkeringen. Den mängd snö som fallit hade blivit tung och lagt sig som en mur kring karossen.

Vid spårcentralen i Björnen stod gänget och huttrade och väntade. Det slog mig sedan att även om vi varit på Vasaloppet allihopa (som kämpar och som supporters) så har vi faktiskt aldrig åkt längd tillsammans. Gänget körde klassiskt och jag kämpade med min skejt.

Jag kan ha dragit vinstlotten för det var extremt svÃ¥rvallat och när gänget kom pÃ¥ upploppet sÃ¥ kände jag inte igen dem alls – de Ã¥kte sÃ¥ annorlunda mot för hur de brukar. Och nog var det sÃ¥, för det hade tydligen blivit styltor under skidorna rätt sÃ¥ snabbt. Jag sÃ¥g till och med en tjej som gick pÃ¥ skidorna nedför en backe helt utan glid eftersom det fastnat sÃ¥ mycket snö under fästvallan.

Min egen skejt gick det okej med, så länge jag har flow och inte tänker för mycket. Måhända kan de två hänga ihop. Jag åkte uppe vid Fröå tjärn och fick fightas med en hel del nysnö men det kan ju vara bra att få kämpa lite.

För övrigt så funderar jag på att köpa mig ett gäng skejtlektioner så att jag lär mig bra teknik från grunden. Jag gillar att lära mig grejer har jag kommit fram till. Och så funderar jag starkt på att göra slag i saken och gå en del klasser hos Yoga stories.

J & V, Åsa & Jessica – och sÃ¥ Snabba Fötter liggandes som pÃ¥ ett riktigt lagfoto 

Vilken fantastisk dag det här blev till slut. Jag pratar inte bara om Kallas fantastiska skiathlonlopp där hon öppnade OS med ett silver, och grymma Marit Björgen som tog guldet och som faktiskt skulle kunna ta guld i allt hon kör i OS. Nej, jag pratar också om vädret. Detta väder som kan skilja sig så mycket åt från en dag till en annan att det är ett ständigt samtalsämne för oss svenskar.

Morgonen började dimmigt. Jag lÃ¥g länge och drog mig i sängen och gick upp lagom till damernas OS-start. Grabbarna stack ut i backen och jag letade upp mina längdskidor frÃ¥n förrÃ¥det. Sist jag använde dem var i julas – dÃ¥ vallade jag med klister. Jag öppnade dörren och spanade in vädret, kände lite pÃ¥ snön och skickade iväg sms med vallafrÃ¥gor till mina experter Viktor och Malin. Sedan började jag rengöra skidorna för jag insÃ¥g att klister inte var vad som skulle funka bäst i spÃ¥ret idag.

Efter grön base wax vallade jag med lila och Ã¥kte iväg till spÃ¥ren i Björnen – Åres längdskidcenter. Solen strÃ¥lade, granarna var snötyngda, himlen var knallblÃ¥ och ett gäng hundspann var ivriga att komma iväg. LängdspÃ¥ren var riktigt fina och jag hade bra fäste (lite sämre glid dock) och skidade runt och tänkte pÃ¥ hur jäkla bra jag faktiskt har det. Vilken lycka att fÃ¥ uppleva sÃ¥dan här natur kombinerad med stillhet och tunga andetag. Hjärtat skrattade inombords.

LängdÃ¥kning förresten, det kan vara det jobbigaste jag vet i träningsväg. Jag Ã¥kte Tjejvasan för nÃ¥gra Ã¥r sedan och är väldigt nöjd med mitt lopp – men sÃ¥ mycket mer än 3 mil skulle jag inte orka med. SÃ¥ som jag upplever det är 3 mil skidor mycket jobbigare än ett marathon. Och mycket jobbigare än mÃ¥nga mil pÃ¥ cykel. Därför är jag otroligt imponerad över alla VasaloppsÃ¥kare och tycker att det är fascinerande att mÃ¥nga förundras över ultralöpare – men i samma andetag inte ens reflekterar över hur mÃ¥nga som tar sig igenom de 9 milen mellan Sälen och Mora och hur starkt det är!