Jag har gått och väntat på det stora snöfallet ända sedan jag kom hem till Åre igår kväll. Men det har låtit vänta på sig. Det var alldeles snöigt och vintrigt när jag körde upp mot Trillevallen i eftermiddags och jag blev alldeles salig. När det sedan började snöa vid klockan 18 ville benen ut och springa.

Det var lite halt i snömodden så jag snörade på mig spikskorna för första gången denna vinter. Spik som i dubbskor alltså. Perfekt för backintervaller mellan Årevägen och E14.

Kroppen var lite ovan vid intervallandet så det blev lite jobbigare än jag tänkt. Men ju jobbigare desto bättre känns det efteråt.

Om jag hade kommit på att det stod 20 minuter rullande backintervaller i den här julkalendern (använd #jävligtjobbigjulkalender) hade jag kunnat smygstarta ikväll. Men jag höll inte koll på klockan så det räknas inte. Det får bli backintervaller snart igen med andra ord!

Vad har du tränat idag?

 Inte den vägen jag sprang på, men lika vacker för det!

Det låg en tydlig känsla av höst i luften när jag tog sikte på Ullådalen efter jobbet igår. Regnet hängde i tunga moln och Åresjön var svart. Det blåste och det var lätt att andas.

Jag tog fram mina längdstavar från förrådet, drog på mig handskarna och tog det lugnt uppför foten av backarna i Ullådalen. Det är som brantast precis i början och det vore dumt att dra på sig syra redan i uppvärmningen.

Efter 10-15 minuter kände jag mig varm i kläderna och intervallade mig uppför skidbacken. Korta rusher stavlöpning med ståvila mellan varven. Medan pulsen lugnade ner sig andades jag in utsikten, bergen, skogen och allting runt omkring. Det är magiskt när solen glittrar och det är magiskt när molnen är mörka.

30 minuter senare var jag nere vid Ullådalsstugan igen med en skön känsla i benen och regnfuktig i håret. Sofy var först med att snacka snö och skidåkning i mitt flöde men min längtan är tamejtusan inte långt efter.

Jag har uppgraderat mitt backpass från att innehålla 6 backintervaller till 8. Min löpcoachande sambo tycker att jag ska springa 12. Jag är på väg dit, men jag orkar inte hela vägen. Inte i huvudet. Som jag skrivit förut tycker jag att det är mentalt jättejobbigt att springa många intervaller. Hellre få men långa.

Det blåste och var kallt om öronen. Sådär som det liksom värker. Men mellan pulstopparna hann jag ändå tänka att maj tamejtusan är en helt fantastisk månad i Åre. Jag har hört så många säga att maj är värsta månaden (jag har nog bara hört en person som faktiskt gillar maj) men det är alldeles gudomligt med ljuset. Jag sprang mina intervaller runt 22.15 och det var som eftermiddagsljus i december. Magiskt.