Efter gårdagens fantastiska löpning till Pyramiderna planerade jag in en söndag då jag raklång skulle ligga i solen. Jag packade in hund och kaffetermos och nybakad bulle från Grädda och åkte till Nulltjärn i Vålådalen; en strand jag ännu inte varit till men som jag ska vara en av de bästa stränderna i Åre.

Parkeringen vid ledcentralen i Vålådalen var fullproppad med bilar men vid Nulltjärn, bara ca 4 km längre bort, var det rätt så tomt. Sandstranden vid Nulltjärn är generös och det går att hitta ställen för sig själv i sandsluttningarna mellan barrträden.

Det var strax över 20 grader i luften och oklar vattentemperatur när jag och Hazel hittade en egen bit av strandremsan och slog oss ner; hon med leksak och jag med iPhone för att lyssna på pod.

Att ha en sandstrand under fötterna och blicka ut över kristallklart vatten och lite längre bort snötäckta fjäll ovan knallgrön skog är så smått bisarrt men en helt fantastisk vy. Därför satt vi där länge, länge och bara njöt av solsken och vattenskvalp. Jag vadade ut en bit i vattnet men det blev inget dopp den här gången.

Nu när jag kommit hem kan jag knappt räkna fräknarna i ansiktet; sommaren sätter sig där den ska rätt så direkt. Från gårdagen har jag ett förmodligen långvarigt minne i form av solskensranden från mina tights.

Här är förresten fler stränder i Åre:

> Stranden vid Ottsjön som är riktigt långgrund

> Stranden vid Helgesjön med magisk utsikt över Åreskutans baksida

Bäverkroken strax utanför Åre (i södra Årefjällen närmre bestämt) är en led jag hört om så många gånger, men aldrig kommit mig för att springa. Men, idag passade det fint med drygt en mils terränglöpning så jag och Hazel laddade för ett skogspass. För Bäverkroken är just det; en stig i skogen mitt i fjällvärlden.

Många som cyklar mountainbike pratar om Bäverkroken och googlar du lite på det så kan du läsa en och annan beskrivning. Mountainbike är inte min kopp med te men jag kan tänka mig att det är coolt att cykla en stig som är så smal – och så djup (lite som ett dike) – att det känns som att cykla i ett spår och det är liksom bara att åka med.

Jag har gått en del av Bäverkroken förra året när vi tog en omväg från Fångåmon ner till Ottsjöns strand. Men jag kom aldrig till den delen idag; för jag villade bort mig någonstans i Vallbo – precis där jag läst att det är knepigt skyltat. Jag hade sprungit 7.5 när jag kom till Vallbo, och sprang på några kilometer till när jag hamnade på samma ställe som jag redan sprungit förbi. Typiskt!

På det stora hela gjorde det inte så mycket – jag fick till ett löppass på någonstans mellan 11-15 km på stigar jag aldrig sprungit förut. Jag hade en fors bredvid mig nästan hela tiden och fick passera den roliga hängbron på bilden nedan två gånger – och kolla vilken hund jag har. Hon tvekade inte en sekund utan spatserade över hängbron som om hon inte gjort något annat, medan jag höll krampaktigt i linan vid sidan av eftersom hängbron var extremt gungig!

Bäverkroken är trots allt en bra runda om man vill springa relativt flackt i fjällen. Blanktjärnsrundan är också en relativt flack runda, liksom Ristafallsrundan som i jämförelse är absolut plattast. Nästa gång ska jag springa Offsjörundan runt Lyckans läger med utgångspunkt från Edsåsdalen, vilket namn va!

Vill man cykla mountainbike utan särskilt många höjdmeter kan nog Bäverkroken vara bra, jag har sett att en del ger den en svårighetsgrad på 3 (av 5). Jörgens är en annan klassiker, då får man nästan inga höjdmeter uppför – men väldigt många fler utför. Det är också en fin runda att springa, även om den är lite blöt just nu. Dessa bilder är tagna från Jörgens tidigare i veckan.

Den här morgonen var magisk. Magisk på det sätt som bara Åre kan; när det är alldeles vindstilla och sjön ligger spegelblank och bara fåglarnas sång hörs trots att man är i norra Europas coolaste bergsby där adrenalinet ofta svallar och det ska gå i 180 oavsett sport. Men inte morgnar som dessa. Jag älskar dem!

Väderprognosen skiftar beroende på vilken timme man tittar men jag såg att det skulle rulla in moln framåt eftermiddagen och sedan börja åska så runt lunch tog jag med mig Hazel med Ullådalen i sikte. Vi ville ju se den där snön som envist hänger kvar trots sommar!

Det var 22 grader i byn och ungefär samma i Ullådalen, men 600 meter upp i backen ungefär där leden går tvärsöver backen kom första snön. Snöflingorna skvätte när Hazel gjorde glädjeskutt.

Vi gick mot Stendalen och sedan vände vi tillbaka på vinterleden. Fortsätter man sommarleden får man en fin vandring runt Åreskutan. Just nu är den förmodligen lite för blöt på sina ställen för att vara optimal, och förmodligen ligger det rätt mycket snö på nordsidan.

På vägen tillbaka fyllde jag matpåsen med jordgubbar och tryckte en hel låda så snart jag kom hem. Nu väntar eftermiddags- och kvällsjobb och när regnet rullar in ser jag fram emot att sträckkolla Orange is the new black!