Ibland tar jag mig en tur till Bergstugan vid Fröå Gruva, en bit från Åre Björnen. Det föregås alltid av att jag kollar deras meny; för är det en god dagens – ja då passar sig en lunchutflykt alldeles ypperligt. Idag serverade de röding, så vi åkte dit!

Minusgraderna höll sig till en bit under 20 men solen sken och himlen var blå och världen var alldeles fenomenalt vacker. Dessutom var maten riktigt god.

Bergstugan fylldes med gäster av olika slag; vissa som kom med bil och andra som kom på skidor. Det här är ett populärt vattenhål för alla som vill ha något gott att äta och något vackert att vila blicken på. Man får en annorlunda utsikt mot Åreskutan bland annat.

Man kan ta sig till Bergstugan via längdspåren som utgår från Åre Björnen; och om somrarna finns här flera leder och stigar att vandra på. Ett lagom utflyktsmål helt enkelt, när man inte vill göra det så svårt för sig.

Bergstugan Fröå Gruva:

> Läs om en annan vinterdag när jag åkte till Bergstugan bortom Björnen

> På utflykt med snöskor

Det är något så otroligt vintrigt med längdskidåkning. Jag har ju haft jättemånga vinterdagar hittills men ändå är det inte förrän nu; efter jag åkt mina första kilometrar i längdspåret, som jag verkligen känner vintern i kroppen. Åh vad jag älskar årstider!

Jag och Kenth åkte till Åre Björnen framåt kvällskvisten och då var det inte många i spåret. Jag nötte min skejtteknik (det behövs mycket nötande), medan Kenth övade sig på att åka med hund. Även om det inte var så mycket kvalitet i själva åkningen var det härligt att vara ute och jag ser fram emot massor med fler liknande kvällar! …och kanske några morgnar om jag orkar upp i tid.

Fördelen med skejtskidor är att man inte behöver valla. Numer finns det även riktigt bra vallningsfria längdskidor med skintech och jag funderar på att köpa mig sådana skidor, för det här med vallandet är lite av en tröskel även om jag kan tycka det är kul ibland. Fast mest bara ibland. Det finns en enorm fördel i att inte kolla temperaturen innan man beger sig mot spåret, och sedan bara köra. Helt utan krångel!

Eftersom det var en hel vecka sedan mitt senaste löppass – och mitt senaste träningspass överhuvudtaget – så var det definitivt dags igår. Jag har bott här i Åre i ett och ett halvt år och springer i stort sett alltid nya rundor. Den enda sträckan jag sprungit flera gånger är elljusspåret i Duved och St Olavsleden som går förbi mitt hus. Men utöver det så vill jag alltid hitta en ny stig.

Igår gick turen till Åre Björnen. Jag har några långpass att beta av inför Dublin Marathon den 26 oktober och jag vill springa de passen på ordentlig väg. Jag har sprungit långpass i terräng hela sommaren men det är en helt annan typ av löpning. Det jag behöver allra mest mentalt just nu är att nöta kilometrar. Därför passade jag på att reka den otroligt tråkiga grusväg som går mellan Åre Björnen mot Fröå Gruva och som slutar i Huså.

Jag satte på Hazel selen och kopplade fast henne i midjan och så gav vi oss iväg. Jag minns vägen som rätt backig men den kändes trots det skön att springa. När vi kom till Fröå Gruva så vek vi av höger in i längdskidsystemet i Björnen och sprang en gammal skogsväg hem. Här går det skidspår på vintern och skyltarna sitter uppe även under sommaren. Där det är en massa sly och buskar just nu är det platt och fint till vintern. Som en annan värld.

Efter runt 7 km kom vi tillbaka till bilen. Hazel var lika pigg som vanligt – och jag själv, ja jag var lite mer nöjd än vanligt. Löpning har den effekten!

Andra plattare rundor som jag gillar att springa i Åre är:

> Ristafallsrundan (eller denna variant på leden runt Ristafallet)

> St Olavsleden mellan Åre by och Tegeforsen

> Blanktjärnsrundan (den är inte jätteplatt direkt, men går i alla fall inte upp på något fjäll…)

> Jörgens led är inte platt någonstans – men tar du liften upp så går det nästan bara nedför!

> Åreskutan runt – om du tar liften upp så blir det en halvmara med negativa höjdmeter.

Åreskutan bakom Fröå tjärn