Träningsglädje

Fredag igen! Och jag firar med min nyfunna tradition som jag tycker mycket om: en fredagslista. Här kommer tio saker som jag tycker gör livet värt att leva.

Nakna fötter på daggvått gräs. För att det största i livet också kan vara det minsta: att känna.

Solnedgångar med knallrosa himlar. Inget skådespel är bättre än de som naturen ibland bjuder oss på – bara vi stannar upp och tittar.

En knallblå himmel som aldrig tar slut. Evighetens evighet är mäktig.

Busiga sovmorgnar och efterrätt till middag. Frihet behöver inte handla om att ha alldeles mycket pengar eller största huset.

Bultande hjärta och mjölksyra i musklerna. Ingen annan gång är livet så påtagligt som när vi känner det starkt inom oss.

Stormvindar och åskväder. Alltings storhet märks som mest när det mullrar på.

Fåglar och frukt. För när man verkligen tänker på det så är det så märkligt alltsammans. Att frukt liksom växer och kan plockas för att äta – och att det är naturen som fixar det. Och fåglarna som flyttar och vet precis var de ska. Förunderligt!

Vänner. För inget gör en rikare.

Twists & turns. För hur skulle det vara om vi alltid visste allting. Livet är livet för att det är livet.

Berg och hav. Världens monument och starkare än något annat. Sådant är mäktigt.

Det här med att vara still och inaktiv passar inte mig. Inte för att jag längtar efter svett och mjölksyra – utan mest för att man inte upplever så himla mycket i en fåtölj. Det är väldigt tråkigt helt enkelt. Vi kollar på serien The Fall om kvällarna och jag lyssnar på ljudboken Fallvatten på BookBeat. Jag jobbar på som vanligt med min MacBook i knät och jag äter Naproxan och stark Alvedon.

Igår hämtade Viktor mig utanför huset. Jag tog hissen ner och så åkte vi några hundra meter till InMo där han jobbar för att stämma av lite nervbanor och rörelser i Redcord. Det gick oväntat bra och jag kunde ha raka ben i Redcorden utan att få ont vilket var ett litet glädjepiller i sig. Kvällen innan hade jag gått tvärs över gatan och tillbaka och efter den utflykten hade jag så plötsligt ont i knät att jag fick Citodon utskrivet.

I allt det onda vet jag ju att jag inte har fel på vare sig knä eller vad. Det är bara nerver som spökar. Men det gör ju lika ont för det!

Idag jagar jag min magnetröntgen som jag blivit lovad den här veckan – imorgon är det fredag och jag har en känsla av totalt oflyt i den här processen. Fick en chock när jag fick höra att röntgensvar kan dröja i veckor dock, en frustration kring ett sådant passivt liv i väntande har jag ärvt från min mamma. Nu har jag levt så mycket i väntan på en röntgentid att det upptagit mina tankar men en tid kommer inte att förändra något – det som eventuellt förändrar något är eventuell behandling efter att man fått svar. Att vänta i veckor på det har jag varken lust eller tid med.

Däremot har jag tid att lägga ytterligare pusselbitar; som hur jag upplever skillnad i känslan efter små, små övningar i Redcord till exempel. Det som är frustrerande med pusslet är beroendet av andra människor; det gör så otroligt stor skillnad om man träffar rätt i de människor man möter och som man behöver hjälp av. Så är det visserligen oavsett vad man gör i livet men det blir så påtagligt i ett sådant här läge.

Och det skulle heller inte förvåna mig om jag bara vaknade upp en dag och inte hade ont alls. Då skulle jag fira med att vintertälta. Det ska jag göra så snart jag inte har ont i benet!

Tredje avsnittet i den nya säsongen av min podcast Träningsglädje TALKS blev lite försenad men kommer äntligen här! Den här gången pratar jag och hälsostrategen och kloka Ann-Sofie Forsmark som har många utbildningar i bagaget. Hon kan kost, träning, välmående och en hel del massa annat. Dessutom springer hon ultralopp på 16 mil men är noga att inte kalla det för hälsa. Hon jobbar hälsostrategiskt med företag men aktar sig för enkla nummerlappsaktiviteter som kanske känns som enkla friskvårdsaktiviteter – men hur mycket friskare blir vi på riktigt?

Jag och Ann-Sofie pratar om hälsa med inriktning på mat. Kan man äta sig i form? Och vad är det för skillnad på att äta för att prestera inför till exempel ett lopp eller målsättning – och att äta för att må bra?

Den här säsongen av podcasten Träningsglädje TALKS sponsras av Pågen. Pågen har tagit fram en serie hälsosammare bröd som är bakat på svenska råvaror och som är nyckelhålsmärkta. Det nya brödet i serien heter Leva och i podden pratar jag om en macka jag gjorde häromdagen. En härligt grön och vårig smörgås som jag tänkte att jag dels skulle visa upp, men också ge receptet på, för den blev väldigt smarrig!

Här är mackan med ärtcréme, aubergine och halloumi:

Den gröna ärtcrémen matchar tulpanerna i fönstret – men kanske inte snöstormen här i Stockholm som pågår utanför fönstret. Oavsett så är naturligt färgrik mat bra för cirka allting, plus man blir glad av färg. Kanske i synnerhet grönt såhär nu i mars!

Såhär gjorde jag min macka:

1. Jag mixade en handfull ärtor med stavmixer – med en skvätt olivolja, salt och peppar. Ärtpuré är sjukt gott så gör mycket!

2. Stek på några skivor aubergine och några skivor halloumi i en stekpanna.

3. Rosta bröd. Jag använde Pågens nya Leva-bröd eftersom min podcast sponsras av Pågen så jag vill ju testa hur det blev.

4. Lägg en näve ruccola på det rostade brödet och bre över rejält med ärtcréme. Lägg på stekt aubergine och halloumi och dra över något varv med pepparkvarn och lite havssalt.

5. Njut av en riktigt god och vårig macka!

Vill du ha mer mackinspiration så gå in här. Jag älskar att de är så kreativa i mackrecepten med en macka för Paris Hiltons födelsedag eller till slarvighetens dag och allt vad det är. Tips!