Träningsglädje

I maj för några år sedan blev jag övertalad att springa Dublin marathon. Och det gick ju bra. Nu har jag blivit övertalad igen. Att springa många mil i svenska fjällkedjan – om mindre än 90 dagar. Och jag har inte sprungit ett riktigt löppass sedan 2016. Men jag tänker att det ska nog gå ändå, väl medveten om att utmaningen verkligen börjar nu.

I augusti ska jag springa 11 mil på Kungsleden tillsammans med Annika. Som vi har gjort äventyr ihop. Sprungit 4-dagarslopp på Cypern, den där maran i Dublin och Jämtlandstriangeln till exempel. Och som hon försökt locka med mig på saker efter det. Utan framgång. Tills hon nämnde Kungsleden och jag fick stora öron.

Min största utmaning är att komma igång med min fjällöpning i lagom takt efter operationen och att förlita till mig alla de mil jag redan har i benen. Annikas största utmaning verkar vara vilken ryggsäck hon ska springa med…

Här kan du läsa äventyret längs Jämtlandstriangeln och jag tror att Kungsleden kommer bli ungefär likadant. Vi har fler dagar på oss men jag kommer få minst lika ont i magen av eviga skrattanfall och Annika kommer bli irriterad på mig minst lika många gånger för att jag vägrar gnälla om något. Det blir kul. Vi har alltid kul. Jag ser fram emot augusti!

Typ såhär kommer det se ut – fast mer:

Jag har knackat på dörren till vardagen igen. Ja jag har till och med längtat lite. Efter min egen säng. Mina egna morgnar. Mitt fjäll utanför fönstret. Mina dagar på jobbet, kollegor, mitt egna kaffe och allt det där. Efter lunch kör jag upp till Åre och är hemma ett tag. Jag längtar.

Maj är en evighetslång månad vilket passar mig bra. Jag drömmer om säsongens racerpremiär till exempel. Och framförallt så drömmer jag om att stå på skidor i helgen när Holiday Club hyr liftarna på Åreskutan för absolut sista helgen för säsongen. Sista dagen i maj styr jag dessutom en husbil mot Lofoten tillsammans med vänner. Men, än är vi inte riktigt där. Jag är fortfarande kvar i den 20-gradiga värmen vi hade i England.

Vi bodde i en by som heter Ambleside i Lake District som Kari tipsade mig om. Det var hur bra och gulligt som helst, med sjön Windermere (Englands största, har jag lärt mig) alldeles nedanför. Och bergen i horisonten. Solen sken och cidern var kall och även om jag älskar vinäger till min fish and chips så ser jag fram emot helt andra matval här hemma. När jag kommer till Åre ska jag fylla på mitt kylskåp med allt som jag gillar. Och vattna mina blommor. Jag kommer uppskatta min vardag några dagar, sedan kommer jag längta efter nya äventyr igen!

I torsdags eftermiddag flög vi till Manchester och tog en hyrbil till The Lake District – eller The Lakes som man säger i folkmun. Jag har velat åka hit ända sedan jag råkade se en bild härifrån någonstans på internet. The rest is history och nu är vi här; jag och delar av min familj. Allt är jättegrönt och vykortsgulligt och soligt och med slående utsikt och alla hundar vi möter är spaniels av olika sorter precis som Hazel. Vi mår bra med andra ord. Vi går på hikes och sedan går vi på after hike på puben och dricker cider.

Jag ska berätta allt när jag kommer hem. Men just nu fortsätter jag med Englandslivet ända fram till flyget tar oss hem igen på söndag kväll; internetuppkopplingen är ohälsosamt dålig så jag håller ställningarna med Instastories; du hittar mig som @sararonne!

Kolla – så grönt: