Träningsglädje

Vi var och såg filmen Everest igår. Vi såg den i 3D på Filmstaden Sergel och åt middag på American Table innan. Vår servitör berättade att han går på bio fem gånger i veckan. Jag ser inte särskilt mycket film trots att det faktiskt var mitt nyårslöfte det här året. Allra helst hade jag velat se 52 filmer men det kommer bli en himla massa film i november om jag ska nå det.

Hur som helst, vi såg Everest och jag tycker alltid att filmer med dokumentära spår från äventyr är speciella och extra intressanta att se. Everest har ett tydligt Hollywoodfilter som inte alltid är en fördel så därför vill jag också tipsa om filmen Touching the void, som jag tycker är himla bra. När jag bodde i Toronto i Kanada hade jag en jättestor filmplansch från Touching the void i mitt rum.

Har du sett båda så kommer du kunna identifiera likheterna. Vilken av dem tycker du är bäst? Och om du sett Everest, vad tyckte du om den?

> Här kan du läsa mer om mitt nyÃ¥rslöfte – och fÃ¥ en massa filmtips (kolla kommentarerna!)

> Fem filmtips från mig!

Bilder från Universal Pictures

Imorgon bitti åker jag till Dublin för första gången på tio år. Jag och min långlöparkompis Annika anmälde oss till Dublin Marathon en dag i våras när snön knappt smält. Sedan dess har jag tänkt på detta marathon rätt så mycket och träningen gick precis enligt plan hela sommaren.

Min löpträning är inte som andras; vi behöver som bekant alla träna olika utifrÃ¥n vÃ¥ra förutsättningar. Min kropp är bra pÃ¥ att hÃ¥lla för lÃ¥ng och krävande löpning utan att gÃ¥ sönder. Jag kan rätt snabbt gÃ¥ frÃ¥n 5 km asfalt i snömodd till 21 km terräng bland rötter och sprängsten – utan krämpor eller träningsvärk. Å andra sidan sÃ¥ har jag svÃ¥rt för att bli snabbare oavsett hur mycket intervaller och sÃ¥dant jag tränar.

Min marathonresa till Dublin ska bli kul av flera skäl varav löpningen troligtvis är den minsta delen; och det är först nu jag insett det. Det är än så länge bara löpningen jag tänkt på. Nu det senaste dygnet har jag börjat tänka på att jag ju ska tillbaka till den stad där jag bott i fyra år och där jag spenderade två hela somrar. Den stad där jag levde mitt i den keltiska tigern och dessutom pluggade hela fenomenet, och den stad där jag en sommar jobbade på en färja (tänk Rederiet) och den stad där jag sedan gick klädd i kostym varje dag och analyserade miljonsummor, aktier och fonder.

Jag hade gärna sprungit det där marathonloppet i augusti, då var mitt marathonsjälvförtroende riktigt bra. Igår köpte jag nya löparskor; ett par mörklila Adidas Ultra Boost som matchar höstlöven och som mina fötter trivs riktigt bra i. Men jag sprang inte i dem igår. Jag kände mig inte tillräckligt frisk. Den där förkylningen som jag tog med mig till USA och sedan hem igen sitter fortfarande i; 10 dagar med en tydlig känsla av att idag ska inte jag träna.

Idag sov jag till lunch och sedan snörade jag pÃ¥ mig skorna och gav mig ner till RÃ¥lis; inte för att ”springa en runda” – utan för att springa ungefär en kilometer för att analysera känslan i kroppen. Hur känns pulsen? Huvudet? Knät?

Annika och jag är redan överens om att den här maran kommer bli en dag då vi inte gör något annat än att vara ute och springa och gå. Inget att skynda hem till och ingen stress. Och vi kommer förmodligen att springa och gå ungefär lika mycket. Det är utifrån de förutsättningarna som jag tror att en start på måndag är realistisk och fullt möjlig. En lågpulsfest en måndag i sen oktober. Ett sätt att se hela Dublin på!

Eftersom vårt mål reviderats längs vägen så har mina förberedelser inför det här loppet sett annorlunda ut än annars. Mitt skoköp igår är en av de sakerna. Är du inte riktigt klok kanske ni undrar, köpa nya skor precis inför loppet? Adidas Ultra Boost är en sko utöver det vanliga enligt mina fötter; här kan du läsa min recension av Adidas Ultra Boost.

Jag har inte laddat på något särskilt sätt i matväg och jag har inte studerat banan ingående. Det får bli lite som det blir tycker jag och har valt att plocka bort alla yttre element för att ladda på mitt sätt. Det jag har gjort allra mest är att försöka att bli kvitt den här förkylningen och att hålla mig varm.

Dessutom tänker jag att ett marathon bara är att springa en mil fyra gånger. Och en mil kan jag ju springa rätt så lätt. Det blir med andra ord rätt så lätt upprepat fyra gånger.

Det där kan lÃ¥ta knasigt – men det är ungefär sÃ¥ min hjärna fungerar. Jag vet absolut om att ett marathon är tufft och den tredje gÃ¥ngen man springer en mil sÃ¥ är det jobbigt men jag stänger ute den tanken och lÃ¥ter min hjärna göra det mentala jobbet nu när inte min kropp har kunnat det den sista tiden.

Morgonens enkilometrare var för övrigt mysig. Solen sken och det var skönt i luften. Efter mitt varv i Rålis gick jag upp till Fabrique och köpte med mig frukost hem. Ikväll ska jag packa och imorgon bitti åker jag till Irland.

Några av sommarens härligaste löparäventyr:

> När jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen

> Första gången jag sprang den alternativa vägen till Blåhammaren

Jag tänkte ta med er pÃ¥ min torsdag! Den började runt 06.30 när jag och min sambo vaknade och undrade om det redan var morgon. Det var det. 07.45 hängde jag pÃ¥ lÃ¥set till Sally Voltaire med mina bloggkollegor – och strax efter klockan 8 dök de första inbjudna gästerna upp till lanseringen av Metro mode hälsa som jag skrev om igÃ¥r. SÃ¥här sÃ¥g det ut (fotograf: Lisa Höök):

Efter frukosten sa jag hej dÃ¥ till alla och promenerade nÃ¥gra kvarter bort till Scandic Klara som är ett riktigt bra coffice i Stockholm. Jag hade tvÃ¥ tunga väskor; varav en var en välfylld goodie bag frÃ¥n frukosten. Lite senare pÃ¥ förmiddagen kom Linda – blogmama och grundaren av Better Bloggers – dit och sÃ¥ satt vi och jobbade där hela dagen.

När klockan blev en bit efter 16 tog jag mitt tunga pick och pack och begav mig hemÃ¥t. Rusningstrafik är inte riktigt min grej – sÃ¥ snart jag kommit innanför dörren tog jag en dusch. Skorna jag sparkade av mig är för övrigt nyköpta frÃ¥n USA, jag gÃ¥r nästan alltid i Timberlandkängor och de jag haft i flera Ã¥r nu är trasiga. Jag gillar dessa som är rätt sÃ¥ tunna och nätta!

Rätt sÃ¥ snart ringde min kompis Ella, hon stod utanför min port med bilen och vi Ã¥kte till Östermalm för att bära nÃ¥gra flyttlÃ¥dor – sedan tog vi en spontan middag pÃ¥ Kommendören som jag velat prova sÃ¥ himla länge. Jag vinkade till min mamma frÃ¥n gatan – för de bor där i krokarna och jag spejade upp mot deras köksfönster. Kommendören alltsÃ¥; vilket himla bra ställe. Helt fantastisk mat och grym service! Vi tog in tre mellanrätter som vi delade pÃ¥ – och sedan delade vi pÃ¥ en gudomlig brownie med kolasÃ¥s och lakritsglass.

Det var himla härligt att hänga med Ella, vi poddade ju senast pÃ¥ tema vänskap (prenumerera pÃ¥ Träningsglädje TALKS i din podcast-app), men jag fick ocksÃ¥ ett nytt träningsmÃ¥l att sikta mot. Nu vet jag vad jag ska göra efter det att jag sprungit marathon och det är nÃ¥got jag verkligen vill träna inför, men som inte har ett dugg med prestation att göra. Kanske kan ni gissa – om jag ger er det här blogginlägget som ledtrÃ¥d. Vad tror ni att det är?