Träningsglädje

När vi passerade svenska gränsen med husbilen kom regnet. Vi såg Lapporten genom ett svartvitt filter och vadade i snö till utsiktsplatsen där vyn var fri som nakna fjällbjörkar som ännu inte klätts i grönska. Kontrasten från Norge var enorm och jag hängde inte med i humöret.

Några timmar söderut kom grönskan igen och jag blev lättare i sinnet. När älvorna dansade i natten i Hälsingland var det som mjuk bomull i själen. Jag var hemma i det landskap jag känner bäst. I den skog och vid de sjöar som följt mig genom livet.

Jag tror vi präglas mycket av uppväxten i många avseenden. Jag märker det på hur människor förälskat och passionerat beskriver landskapet de lever i. Västerbotten är det vackraste som finns. Nej Dalarna. Nej Lappland. Nej Hälsingland. Nej Skåne! Vi ser på världen med så många olika slags glasögon. Och det är fint. Vi har alla våra hem där vi på ett eller annat sätt har våra rötter. Det behöver inte vara fysiskt utan istället bara en känsla.

Fast hemma kan definieras på fler sätt; som där wifi-signalen är som starkast. Och jag har ju några stycken…

De sista timmarna i husbilen igår kväll tog extra lång tid eftersom vi stannade och fotade allt det magiska. Vi vinkade till några älgar och spelade Whitney Houston på högsta volym. Sedan sov vi gott den sista natten och vaknade till solsken. Men i Stockholm väntade regnet som ett ödesmättat farväl till denna roadtrip på 3500 kilometer.

Jag ska berätta mer om det här med husbil och hur det funkade, men det tar vi imorgon. Medan älvorna dansar där ute på ängarna och åkrarna i Hälsingland somnar jag med utsikt över takåsarna.

Det finns något som väntar på mig och det känns härligt. Jag tänker på kilometer efter kilometer med stig som jag vill springa innan eldprovet i augusti: runt 11 mil på Kungsleden uppe i norr.

Jag är inte så bekymrad över träningen inför det. 11 mil är 11 mil men det är inte dagsetapperna i sig på runt 3-4 mil som jag behöver träna inför- Däremot är det att springa länge dag efter dag. Kroppen ska hålla – och pannbenet ska orka.

Nästa löppass blir runt 12-15 km och sedan vill jag få in två halvmaror back to back i juni; alltså att jag springer dem dagarna efter varandra. Måhända är det något entusiastiskt planerat eftersom jag sprungit totalt två löppass i år: ett på sex kilometer och ett trailpass på en mil men jag tänker att allting handlar om fart och jag är van att vara ute och gå och vandra under lång tid. Jag har samlat på mig en del mil sedan operationen ändå.

Den riktiga utmaningen blir att hinna med allting i juni. Jag kommer till Stockholm imorgon och slutet av veckan handla om att komma ikapp med allting som jag ligge efter med efter 300 mils magisk roadtrip. Och nästa vecka är en full on arbetsvecka som kommer att kräva 200% i såväl tid som engagemang.

Jag kröner den med inflyttningsfest och sedan nattkörning till Arlanda för att åka till Civezza med härligt sällskap. Och när jag kommer hem är det midsommar.

juni, jag älskar dig redan. Jag älskar ditt tempo, din variation och din intensitet. Ge mig lite långlöpning också så blir jag om möjligt ännu mer förälskad. Och just ja, helst några cykelpass i vindstilla solnedgång också. Eller begär jag för mycket nu?

De bästa resorna består av lika delar plan som spontana upptäckter. Det brukar bli bäst så. Här i husbilen i Lofoten har vi oftast en ungefärlig plan för dagen; oftast bestående av en avgångstid för när vi lämnar campingen och koll på var vi ska stanna för natten. Vi har också haft något stopp eller utflykt inplanerad, men resten händer under resans gång.

Som igår när vi var på väg mot Henningsvaer men såg en kritvit strand på vägen som vi var tvungna att stanna vid. Och som blev dagens bästa grej. Jag minns de kritvita stränderna från när jag var i Tromsö. Och det turkosa och kristallklara vattnet. Jättekallt förstås, men jag drömmer ändå om att bada varje gång jag tänker på det.

Det finns många magiska kritvita stränder i Lofoten och de flesta ligger tyvärr inte längs vår färdväg, men vi har passerat några stycken längs vägen och det är lika vackert varje gång. Jag kan inte se mig mätt på vyerna med snötäckta fjäll i bakgrunden. Kanske är det höjden av kontraster – och varför jag gillar det så mycket!