Träningsglädje

Tillsammans med några andra träningsbloggare har jag fått i uppdrag att utvärdera Crafts sport- och träningskläder. Vi testar olika plagg varje vecka och denna vecka har vi testat Craft Pro Zero Extreme Crew underställströja. Vi har testat plaggen utifrån design, funktion och komfort.

Såhär tyckte jag:

Design:

En klassisk Craft-underställströja med en kul twist. Det gröna mönstret är kul och gör tröjan riktigt snygg! Tröjan är superslimmad vilket gör att ringningen kring halsen inte blir så fin när tröjan sitter på, den blir lite utdragen liksom.

Funktion:

Det är en underställströja – men den märks knappt! Perfekt att ha under en tunna träningsjacka när solen är varm men vinden inte är det. Jag upplevde den aldrig som kall och fuktig utan den är riktigt tunn och smidig.

Komfort:

Slimmade tröjor (av bra kvalitet) ger perfekt passform nästan per automatik. Tröjan är mjuk och varken skaver eller kliar. Den var bekväm och skön både innan, under och efter passet. Jag blev förvånad: den här typen av underställströjor associerar jag till skidåkning men denna var perfekt för löpning. Me like!

Vill du veta vad de andra i testpanelen tyckte? Kika in hos Coola K, River, VR-Terese och Sofy.

Gillar man intervaller och hatar lÃ¥ngpass? Eller hatar man intervaller och gillar lÃ¥ngpass? Vill man hellre springa nÃ¥got snabbt och bli av med det fort eller springer man hellre lite längre om man kan fÃ¥ springa lÃ¥ngsammare? En del springer 100 meter och en del springer ultralopp. FrÃ¥gorna är mÃ¥nga när man funderar pÃ¥ vilken distans man gillar – och inte gillar.

Jag och en polare har funderat över vilka personbästa vi skulle vilja förbättra och vem som har lättast respektive svÃ¥rast att klara av det. SÃ¥ här ligger det till: Polaren har gjort 1.18 pÃ¥ halvmaran och jag 1.22. PÃ¥ maran har polaren gjort 3.08 och jag 2.57. Polaren är alltsÃ¥ bäst pÃ¥ kortare distanser medan jag vinner i längden. Det finns tvÃ¥ gränser man (vi) vill komma under, 1.20 pÃ¥ halvmaran och 3 timmar pÃ¥ maran. Polaren har klarat det pÃ¥ halvmaran och jag har klarat det pÃ¥ maran. FrÃ¥gan är dÃ¥: har jag lättare att gÃ¥ frÃ¥n 1.22 till 1.20 pÃ¥ halvmaran än vad polaren har att gÃ¥ frÃ¥n 3.08 till 3 timmar pÃ¥ maran – eller tvärtom?

Som lite bakgrund till detta ska sägas att jag har säkert gjort 10-15 lopp på halvmaran på 1.22 – 1.25, men aldrig snabbare. Polaren har bara gjort ett lopp på maran som blev 3.08 där han hade en bättre tid på gång, men kroknade efter 35 km (vilket i och för sig inte är så ovanligt).

Att springa halvmaran på 1.20 innebär en kilometertid på ca 3.47min/km och att springa maran på 3 timmar innebär en kilometertid på ca 4.16min/km. Det skiljer alltså ca 30 sekunder per kilometer på vilken fart som måste klaras av att hållas i 21.1 resp 42.2 kilometer.

Så med utgångspunkt från ovanstående, vem av oss borde ha lättast resp svårast att nå vårt mål, som den andre redan har klarat?

Såhär hoppar inte Grabben av glädje efter en mara. Inte efter en halvmara heller.

Jag ligger i sängen när jag skriver detta. Jag mår inte så bra. Jag mår illa och fryser. Jag har knarkat.

Att ”knarka kilometrar” är ett numer vedertaget begrepp inom lÃ¥nglöparbloggvärlden. I förmiddags fick jag min dos av LSD. Long slow distance, alltsÃ¥.

Väderleksrapporten från gårdagens morgontidning utlovade strålande sol till idag men när vi kom utanför dörren klockan 10 skymde molnen solen och det var kallt som fasen. Inte lika kallt som i Stockholm, men väldigt kyligt jämfört med gårdagens shortsväder. Jag frös. Grabben frös. Men vi hade inget annat val än att skita i det.

Vi sprang cykelvägen ut till Tylösand. Det är en jättefin asfaltsväg som inbjuder till snabb löpning. Raksträckorna är aldrig för lÃ¥nga och uppförsluten aldrig sega. Löpningen gick som smort och helt plötsligt var vi framme i Tylösand. DÃ¥ hade vi bara hälften kvar. Den bästa ”hälften”: Prins Bertilstigen.

Glad på Tylösandsvägen efter 9 km

Att springa terräng är bra mycket jobbigare än asfalt. Det märktes pÃ¥ Grabbens pulsklocka som registrerade hastigheten. Jag lÃ¥g hela tiden 10 sekunder lÃ¥ngsammare per kilometer när jag sprang pÃ¥ terrängslingan – men fick kämpa desto mer. Men det spelade ingen roll vad klockan sa. Jag har inget marathon att träna mig snabb till. Inget personbästa pÃ¥ halvmaran att övervinna. Mitt enda skäl till lÃ¥ngpasset var att förbränna kalorier – och att njuta.

Kilometrarna tickade pÃ¥ och jag började känna mig trött i kroppen, men det ville inte benen och fötterna veta av. De sprang pÃ¥ av sig själva och vi höll en jämn fart. Det kändes bra ända till Grabben trodde att det berodde pÃ¥ att det inte gick att springa lÃ¥ngsammare. Tack för den Grabben! Han försökte förklara det som att det var min bekvämlighetszon han menade, och att om jag sprang lÃ¥ngsammare skulle jag springa utanför min bekvämlighetszon och därmed skulle det bli jobbigare… Jag köpte den förklaringen just dÃ¥. Jag hade inte energi nog att analysera det där närmare. Däremot hade jag energi nog att stampa i marken och bli tvärilsk när vi sprang fel och tvingades ta en omväg pÃ¥ 100 meter. 100 meter är inte mycket men när man är trött och energinivÃ¥erna lyser rött krävs det inte mycket för att läget ska analyseras som hopplöst. Lite vatten frÃ¥n vätskebältet fick mig tack och lov pÃ¥ bra humör igen.

Glad i vitsippsskogen på Prins Bertilstigen efter 21 km

Jag kände mig pigg ända in på upploppet. De sista 100 metrarna förtjänade en spurt och de sista 20 krävde allt jag hade. Så jag gav dem det. Jag gick i mål och fick den sista vattenslurken i vätskebältet som belöning för mina 3 timmars LSD. Det var inte förrän jag kom innanför ytterdörren som jag kände mig oändligt trött, illamående och frusen. Så här ligger jag nu. I sängen. Jag har klarat av en dusch ett glas cola och lite yoghurt. Jag kände att jag var tvungen att snabbt som tusan fylla på med något som ger kroppen snabb energi. Jag mår nog snart bättre! Jag tror faktiskt att jag redan mår bättre!